Startproblem

Vovven och jag är billedes på väg till skogen.

Det är dagens höjdpunkt. I alla fall för vovven.

Jag kan tänka mig minst tio nöjsammare aktiviteter. Varav den angenämaste är att inta ryggläge i hammocken och slumra till humlornas brummande i torpets väldoftande jasminbuske.

Det saknar emellertid vovven förståelse för. Det är en terrier och ystrare bland gran och furor än en tjädertupp under parningssäsong.

Själv är jag lika bortkommen i skogen som en orienterare med krånglande pannlampa under ”långa natten” i Tiomila-budkavlen.

Hur som helst blir vi stoppade på vägen av polismans tecken. Det är två kvinnliga konstaplar som hittat ut på landsbygden och satt upp en  hastighets- och nykterhetskontroll utanför en förskola här hemmavid.

Därvidlag har jag inget att ängslas över. Jag följer trafikreglerna lika prudentligt som en mulla följer i profeten Muhammeds fotspår.

Den ena av poliskvinnorna ber mig blåsa i ett framsträckt så kallat sållningsinstrument för en nykterhetskontroll. Villig att vara till lags blåser jag all luft ur lungorna som om jag vore en efterträdare till den sedan länge saligt insomnade jazztrumpetaren Louis Armstrong.

Mätningsinstrumentet visar att resultatet är negativt. Det är i det här sammanhanget positivt. Det betyder att jag är nykter. Det brukar jag å andra sidan vara på förmiddagarna.

Jag har överhuvudtaget inte varit beskänkt sedan Jesus gick i sandaler och förvandlade vatten till vin under bröllopet i Kana. Och jag var inte överförfriskad då heller. Jag var nämligen inte bjuden på bröllopet.

Poliskontrollen gör att vi sinkas en stund till skogspromenaden.

Det bekymrar inte vovven som viftar på svansen och gladeligen låter sig klias under hakan av den ämabla poliskvinnan.

Det är även ett av vovvens mest utmärkande karaktärsdrag ­ – fjäskandet. Det har vovven dock inget för den här gången. Tyvärr inte jag heller.

Poliskvinnan upptäcker nämligen vid gullande med vovven att den svansviftande passageraren ifråga saknar säkerhetsbälte.

Hundar i bilar ska vara fastspända eller åka i en krocktestad transportbur. Det säger lagen. Det är även vad poliskvinnan säger. Vad ska man säga?

Vovvens för ändamålet införskaffade säkerhetsbälte har jag för dagen glömt hemma. Jag vet. Det är en förklaring närmast lika övertygande som den som skyller på att han eller hon trodde det var tillåtet att parkera på en handikappruta vid egendiagnostiserat skoskav.

”Du vill väl ändå ha kvar din fina vovve och att han inte råkar illa ut vid en eventuell olycka”, säger poliskvinnan milt uppfostrande samtidigt som jag bedyrar bot och bättring framöver. Vad avser vovvens säkerhetsbälte, alltså. Vad gäller mitt övriga liv och leverne finner jag det säkrast att tiga likt Säpo om kungens privata  göromål.

Det ryktas annars om Carl Gustaf Folke Hubertus, i ungdomens glada dagar benämnd ”Tjabo” i kamratkretsen, att han uppskattar god mat och dryck och bland annat ska ha en förkärlek för Tullgarnspaj. Det är för mig en obekant anrättning. Men så är jag heller inte av kunglig börd. Utan uppväxt i hamn- och stålstaden Oxelösund.

Där gick det precis lika bra med kålpudding med hemlagad lingonsylt.

Jag har numera uppnått den ålder och vishet där jag ingår i kategorin gubbe i keps bakom ratten.

Det innebär att mina körvanor är försiktiga, vilket är detsamma som att jag kör långsamt, använder bilbälte, blinkar vid svängar och utgör en ständig källa till irritationsmoment för den yngre generationen medtrafikanter som gärna använder tutan som uppmaning att ”Flytta på dig, gubbe. Här kommer jag” eller visar mig fingret.

Det där med att vissa bilister kommunicerar med ett visat finger i trafiken betyder att man själv är en felfri bilförare och att signalerandet med långfingret till dig som medtrafikant är ett informellt teckenspråk för att du måste ha hittat ditt körkort i ett dike. Eller alternativt fått ”lappen”  i fars- eller morsdagspresent. Beroende på könstillhörighet.

Polisens uppdykande i hembygden som gubben i lådan vill jag tro är  uppskattat, om än kanske inte av trafikanter som ser trafikregler som en rekommendation, att följa eller inte följa, och lika koleriskt pumpar på gaspedalen som på en dåligt fungerande fotpump till en luftmadrass. Det är bilförare som förlitar sig på Guds försyn i trafiken.

Därmed inget ont sagt om Vår Herre. Det kan nog vara tryggt att ha Gud med sig i baksätet men det hindrar inte att det även kan vara klokt att slå dövörat till inför den inre djävul som får dig att fara fram i trafiken som i en radiobil på nöjesfältet Gröna Lund.

Jag är gröngöling på alla motordrivna åkdon, och är så än idag, när jag veckorna innan min 18-årsdag skriver in mig på Albertsons trafikskola på min hemort Oxelösund.

Det krävs ett lämplighetsintyg för att få övningsköra och ta körkort.

Den eventuella lämpligheten bedöms huvudsakligen utifrån ett nykterhets- och skötsamhetsperspektiv. Vad avser nykterheten är jag att betrakta som oförvitlig, åtminstone i den åldern när akne i ansiktet framstår som livets största problem, och jag föredrar apelsinläsken Zingo framför Risingsbo mellanöl.

Dock överväger jag starkt att bryta mellanölsblockaden när Zingo choklad lanseras. Den smakar som en mix av O’Boy och gammal gymstrumpa.

Beträffande skötsamheten i stort är jag däremot inte alltid så rekorderlig och vattenkammad med sidbena utan blir vid ett tillfälle tagen på bar gärning av stadens fotpatrullerande konstapel när jag pallar gråpäron i en trädgård. Straffet för den brottsliga handlingen stannar vid en åthutning av konstapeln. Och magont.

Det sistnämnda tydligen en vanlig åkomma vid ett stort intag av gråpäron på kort tid.

Trafikskolans övningsbil är en så kallad ”Bubbla”, Volkswagen 1300, och den första körlektionen börjar väl sisådär.

Jag har noga pluggat in teoribokens avsnitt om startmomentet.

Jag sätter mig bakom ratten, tittar i alla backspeglar, lägger i ettans växel och släpper försiktigt upp kopplingen. Helt enligt instruktionerna i teoriboken.

”Bubblan” rör sig inte en meter från trottoarkanten. Vi  står där vi står.

”Du kanske ska vrida om startnyckeln också”, föreslår den bredvidsittande körskolläraren med ett roat för att inte säga med ett sarkastisk leende. Sicken besserwisser!

Och rätt har den göken också. Det är mycket lättare att få  bilen att rulla om man startar bilens motor. Det tipset bjuder jag på.