Vi måste handla NU!
Det har Greta Thunberg lärt oss.
Det gör vi också. Julhandlar!
Vi beräknas shoppa för 79 miljarder kronor.
Det är inklusive lutfisken.
Till och med jag rycktes häromdagen med i köphysterin trots min omvittnade sparsamhet. Den som omgivningen föredrar att omtala som min omvittnade snålhet.
Jag införskaffade ett par nya skosnören. Till detta var jag av nöden tvungen.
Det var nu inte tänkt som en julklapp, utan till mina egna illa medfarna vinterkängor.
Förhoppningsvis betraktas inte detta som lyxkonsumtion – som kan tänkas ytterligare påskynda nedsmältningen av polarisarna i Arktis.
Däremot förebygger kängsnörena eventuell kallbrand i fötterna.
Jag är ambivalent till paketansamlingar under julgranen.
Den tillgivenhet jag hyser till min käresta visar jag på ett ömsintare sätt.
Hon får varje jul en klapp på axeln.
Det är enligt min mening att handla klimatsmart.
Hur som helst blir hon lika överraskad varje gång. Särskilt som hennes stående önskan är en lyxweekend på Torekovs spahotell på den skånska rivieran.
Huvudlöst, enligt min mening, eftersom resor i alla väderstreck hotar klimatet och miljön.
”Det är väl inget som du någonsin brytt dig om”, brukar sambon bitskt hävda när vår planets chanser till överlevnad förs på tal vid köksbordet. Det är ett ganska orättvist påhopp.
För det första gör jag vad som står i min makt för att minska på vattenförbrukningen hemma i torpet. Jag dricker hellre svagdricka.
För det andra är jag villig till en livsstilsförändring genom att byta mina nuvarande tydligen ansvarslösa tvagningsvanor mot en raggardusch.
Det innebär att man hastigt blaskar vatten under armarna för att avsluta bestyren med att snabbt torka sig med en grov handduk. Helst i naturmaterial.
Det kallar jag att spara på jordens resurser.
Det gör inte torparhustrun här hemma. Hon himlar med ögonen åt mitt förslag på miljövänligare duschvanor.
Högst upp på hennes önskelista står för övrigt en fridag i köket.
En endaste ledig dag av årets 365 dagar, knorrar hon för sig själv vid sysslorna vid spisen, men tillräckligt högt för att grumsandet ska höras av mig, hukandes bakom ortsbladet.
Visst, men när jag föreslår att jag ska laga min patenterade tonfiskpanna rynkar hon på näsan.
Tydligen ska det vara besök på stjärnkocksrestaurang, trerätterssupé och avrundat med en kopp japanskt te och en chokladpralin, mindre än en brysselkål – men dyrare än en sexa konjak.
Vad det nu är för fel på en burk Abbas tonfisk i vatten.
Smaksatt med en matsked av Arlas ekologiska crème fraîche.
Det duger åt mig, och det dög åt katten – så länge hon var i livet.
Mig ger sambon ett trepack tubsockor på julafton. Det är snällt.
Det jag aldrig lyckats utröna är dock om strumporna är en kärleksfull julgåva från hjärtat – eller långsinthet över alla uteblivna restaurangmiddagar.
Nu är det hur som helst fullt i byrålådan.
Den imponerande strumphögen kommer att räcka min livstid ut.
Det är väl också tveksamt om det i en framtid finns intresse hos allmänna arvsfonden.
Det kan istället vara en idé att hyra ett bord på Träffen-loppisen och sälja överskottet under lockbetet: Köp tio par, betala vad tusan ni vill. Eller inget alls.
Det blir ur alla synpunkter ändå en så kallad win-win-situation. Åtminstone för mig.
Vi får se. Trepacket med strumpor är trots allt en gåva från ens hjärtevän.
Det kan kanske te sig sniket att sko sig på.
Nu är julen inte enbart kalvsyltans dag och en tjattrande anka i sjömansblus på TV.
Det är också en helg med kristen prägel. Även om det stöts och blöts om huruvida Jesus från Nasaret verkligen föddes i en stallyktas sken den 25 december.
Tideräkningen var något opålitlig tiden f.Kr. Det blev bättre ordning och reda längre fram.
Det var när människan uppfann filofaxen. Och fick antalet sammanträden inom den svenska stats- och kommunförvaltningen att stiga brantare än en turturduva under parningsleken.
Som ni känner till förfäktas det att Jesus kunde gå på vatten.
Ett magiskt trix inte ens den världsberömde illusionisten Labero försökt sig på.
Däremot har en universitetsprofessor i Florida lanserat en egen teori, den att det i så fall måste ha varit under idealiska vinterförhållanden med ett par centimeter tjock is på Genesarets sjö.
Den förbisedda hypotesen kan ge professorn ifråga nobelpriset. Miraklens tid är inte förbi. Bevisat av att Horace Engdahl har gumpen kvar på stol nummer 17 i Svenska Akademin.
Vem minns för övrigt inte jularna förr om åren.
Julottan började okristligt tidigt på juldagens morgon och resten av dagen var alla former av förlustelser och förströelser strängeligen förbjudna.
Det var tyst och stilla som om jordklotet slutat snurra.
Banne den som störde friden genom att knäcka en julnöt.
Eller hade mage att föreslå ett parti Svälta räv.
Nu för tiden är juldagen en partydag på krogen för hemvändande utvandrare.
Julottan förefaller därvidlag lika passé som gökottan.
Tråkigt för både församlingens kyrkoherde och den naturmänniska som uppskattar en kaffegök. En brygd för hin håla själv. Det är min personliga åsikt.
Kaffe har nämligen aldrig varit min likör. Inte gökens hoande heller.
Ni har förmodligen tagit del av nyheten att lågprisbolaget Ryanair stänger ned sin bas på Skavsta flygplats, en fjärdingsväg nordväst om Nyköping.
Det är både en dålig och bra julklapp. Beroende på position i samhället.
Du kan nöta baken blank på kommunalrådsstolen i Nyköpings kommun och vurma för din flygplats eller vara hyllad ung svensk klimataktivist och Atlantseglare med samma inställning till flyget som en svensk politiker till att åka ekonomiklass.
”Vi behöver ha is i magen”, uttrycker Han Som Bestämmer i residensstaden i ortsbladet efter att beskedet från Ryanair landat som en papperssvala på hans kommunalrådsbord.
Helt rätt resonerat. Kommunledningen har trots allt lagt ned oräkneliga miljoner på sina högflygande planer för Skavsta flygplats.
Det är heller inget SOS-läge om planen skulle haverera. Marken kan i så fall tas i anspråk för andra verksamheter med förväntad positiv inverkan på kommunens besöksnäringar.
Här föreslår jag det publika evenemanget plöjnings-SM med brukshäst.
Terminalen kan fungera som temporärt stall och bagagebanden som ett innovativt foderbord.
I takt med tidens stämningar kan mästerskapet även annonseras som landets första eko–SM – även om hästarnas fisar och koldioxidutsläpp av vissa klimatforskare jämställs med flygplanens.
Hästarna får väl klimatkompensera genom att låta sig utfodras med ekologiska morötter.
Mig ska i alla fall ingen få att känna flygskam. Ska jag någonstans tar jag cykeln.
Det är å andra sidan sällan jag ska någonstans. Annat än ut till vedboden.
Jag ser mig själv som en anspråkslös människa.
Jag nöjer mig med en daglig middagslur i TV-soffan.
Problemet är att det också är vovvens favoritsovplats, och att vovven oftast hinner först.
Tro heller inte att pajsarn ifråga makar på sig – hur uppmanande jag än pekar på den trevlig mönstrade hundkorgen.
Det faktum att jag ogärna nyttjar flyg, tåg och bil hindrar inte att jag gärna skulle vilja bese och kasta bad i världens äldsta rökbastu i byn Soukolojärvi i Övertorneå, nästgårds finska gränsen.
Men dit är det tyvärr en jädra lång bit att cykla.
Ur den aspekten är definitivt Torekov att föredra.
Jodå, jag har faktiskt suttit i en flygmaskin. Det var på 1970-talet.
Den anlitade piloten, två levnadsglada kamrater och jag trängde ihop oss i en fyrsitsig Piper Cherokee för att flyga från Nyge-Aero-fältet på Brandholmen till rosornas ö, Gotland.
Det var en hisnande upplevelse, kan jag säga.
Start- och landningsbanan på det gamla civilflygfältet i Nyköping var en utmanande kombination av ett tuvigt grässtråk och söndersprucken asfalt.
Vi hade upplysts om att piloten var relativt ny bakom spakarna och behövde flygtimmar.
Glad i hågen över sitt nyvunna uppdrag varvade han upp motorn på den kännbart vingliga maskinen, varvid den skuttade iväg som en skrämd hare över fältet.
Hur vi kom upp i luften har jag inga minnen av. Jag kan ha tuppat av under uppstigningen.
Speciellt som piloten strax innan start påmint oss om att ordentligt sätta på oss flytvästarna.
Den uppmaningen var vi inte sena att åtlyda, samtidigt som den friska solbrännan i våra ansikten hastigt skiftade till i det närmaste patologisk blekhet.
Det lät rentutav på piloten som om det var fifty-fifty om vi skulle lyckas landa på Visby flygplats – eller singla ned som en träffad ejder i Östersjöns gropiga vatten.
Hem tog vi av förklarliga skäl Gotlandsfärjan.
.