Jag ligger på en bårvagn. Omtöcknad.
Det är synd att säga att livet leker.
Det gör sällan det vid njurstensanfall.
Tillståndet brukar jämföras med att föda barn.
Det vet jag dock inget om. Av naturliga skäl.
Nu har en doktor på akuten bedömt att jag ska kvarstanna och flyttas till en vårdavdelning.
Det beslutet har jag inga synpunkter på.
Hur skulle jag förresten kunna ha det.
Plågsamma njurstensattacker gör att jag hänger på ringrepen i det närmaste avtuppad.
Det är i mitt tycke en träffande metafor.
Detta i synnerhet som jag i min vissna kondition har svårt att orientera mig i tid och rum.
Likt en boxare som exponerat hakspetsen.
Långt borta i dimman hör jag rösten från den mottagande sjuksköterskan på vårdavdelningen:
”Har du fått en infarkt?”
Det är också en jädra fråga att ställa till en person lika frånvarande som moralen hos den partilösa riksdagsledamoten Carlsson Löfdahl. Den tidigare liberalen som hade fullt upp i politiken med sitt trixiga hyresupplägg och sin berikande timeout.
Vi lämnar den bortglömda politiska affären.
Detta med vetskapen om att det kommer nya.
Mitt eländiga skick till trots vill man självklart vara till lags och jag hör mig själv kvida fram:
”Nä, jag tror det är njursten.”
Jag tycker mig i mitt orediga tillstånd uppfatta ett kvävt skratt från det tillskyndande vårdteamet.
Häpnadsväckande oetiskt bemötande.
Men, men. Skrattar bäst som skrattar sist.
Vänta bara tills töcknet och det onda lättat, vandrar mina tankar ostrukturerat i huvudet.
Då ska jag formulera en skarp anmälan till Patientnämnden. Så här får det bara inte gå till.
Det är innan jag får en smärtlindrande spruta i baken och allt plötsligt ter sig ljusare igen.
Varför bråka om en sådan bagatell! Det är väl bra om personalen har roligt på jobbet! resonerar jag förnöjt för mig själv och något överraskande.
Man kan undra vad det var i den sprutan.
Beklagligtvis visar det sig också i efterhand att jag missuppfattat avdelningssköterskan.
Hon ville veta vilka mått och steg som tagits på akuten och hade därtill berättigat frågat:
”Har du fått en infart?”.
Det är så den kallas på sjukhussvenska, droppnålen som sätts i armen eller handen.
Det är inte riktigt samma sak som en infarkt.
Jag får skylla hörfelet på mitt snurriga tillstånd efter att man på akuten pumpat i mig fler helande preparat än du kan hitta på ett apotek.
Det uppstådda fnittret kan jag bjuda på. Särskilt som jag fick ett enkelrum.
Mindre muntert var det när två unga biträden på avdelningen skulle förse mig med en kateter.
Töserna var inte alldeles bekväma med vare sig det medicinska instrumentet eller handlaget.
Det kallades på en kollega med ett helt yrkesliv inom vårdsvängen. Här var det raka rör och katetern på plats innan jag ens hann jämra mig.
”Sådärja, nu ska jag hem och laga rotmos med fläskkorv till gubben”, förklarar hon piggt.
Det är mina takter det. Ett frejdigt humör.
Det är annars hög klass på inkvarteringen.
Det kommer raskt ett vårdbiträde ilande med en sömntablett för den som har svårt att somna och när patienten väl somnat blir den väckt av ett annat vårdbiträde som vill ta tempen i örat känna på pulsen och kontrollera syresättningen.
Däremellan kan det infinna sig en läkare.
Han eller hon frågar formellt hur man mår.
Tja, kände jag mig frisk och kry befann jag mig antagligen inte i en sjukhussäng.
Därtill i sällskap med en svårmanövrerad droppställning.
Bortopererandet av stenbumlingen har jag inget att säga om.
Jag sov gott under hela ingreppet.
Jag vaknade en smula matt till kropp och själ.
Den unga kvinnliga operatören vid sängkanten förklarade att allt såg bra ut.
Själv såg jag fram emot att få sova vidare.
Det fick jag inte. Jag fick istället en kopp te och en ostsmörgås och skickades sedan hem.
Det var knappt jag hann få på mig byxorna.
Media är en plattform för kändisar.
Vi vanlisar som försöker komma till tals i press, radio eller TV sjasas bort som strykkatter.
Folkets forum är istället Facebook.
Det ska jag återkomma till senare i texten, om jag hinner innan det är dags för kvällsbastun.
Vem som kännetecknas som kändis avgörs av vem som kan tänkas rendera flest klick.
Det kallas i branschen för klickjournalistik. Det är motsatsen till relevant journalistik.
Härförleden råkade jag för övrigt på en bekant vars åsikt var den att det enda trovärdiga i dagens tidningar är annonserna.
Det tror jag är överdrivet. Jag har även sett tvetydiga annonser.
”Skriv en insändare”, uppmuntrar ortsbladet sina ännu kvarvarande prenumeranter.
Till den museala klicken hör jag. Till mitt försvar kan anföras:
1) Ortsbladet är en samhällelig hörnsten.
2) Papperstidningen är det överlägset bästa underlaget i kattlådan.
Punkt 2 saknar emellertid för stunden betydelse.
Jag har för närvarande ingen huskatt.
Därtill uppmuntrad av ortsbladets anmodan skriver jag en insändare i en i mitt tycke angelägen fråga: Barnidrottens exponering i media.
Detta efter att ortsbladet gett en blott tioårig ponnyryttare lika stort utrymme i spalterna som om den rediga tösen i fråga vunnit ett OS-guld.
Det är tvärtemot tillgängliga rekommendationer.
Barnidrott ska skildras försiktigt i media. Det anses allmänt vara för barnens bästa.
Härvidlag synes ortsbladet vara av den diametrala åsikten. Barns lek och idrott lyfts fram i rubriker, stora bokstäver och förstasidesbilder.
Törhända på grund av journalistiskt lättsinne. Eller nyhetstorka.
Möjligen var min hopknåpade insändare för lång eller för kort eller för besvärlig att bemöta.
Hur som haver blev texten aldrig publicerad. Polemik är inte ortsbladets starkaste sida.
Den aktuella redaktionsledningen framstår i det avseendet lika tyst som en mus i en musfälla.
Facebook är något av en samlingsplats för utbyte av sanningar och skrönor, tips och trams.
Och lite i stil med äldre tiders kyrkbacke.
Vill det sig illa kan du bli uthängd på nätet.
Den typen av räfst fanns även på medeltiden, men då i form av schavottering vid skampålen.
Det var en träpelare där syndaren fjättrades och fick stå och skämmas inför allmogens ögon.
Detta för att vara androm till varnagel.
Det begreppet kan te sig obegripligt för den vars intresse för det förflutna stannar vid en och annan snabbt kastad blick i bilens backspegel.
Varnagel är upplysningsvis ingen medicinsk diagnos. Och har inget gemensamt med blånagel.
Vara androm till varnagel är en varning. Tänkt att banka folkvett i vanligt folk.
Huruvida det också fungerar på den bestämmande eliten finns inga obestridliga bevis för.
Vi utväxlar synpunkter på Facebook, min rättrådige ordfejdare och jag.
Det ämne vi är oense om är brott och straff.
Här menas inte romanen av Fjodor Dostojevskij utan samhällssynen på bovar och banditer.
Den ryska titanens klassiker Brott och Straff har nog få läst men desto fler påstår sig ha läst.
Det har jag gjort. Läst. Hela baksidestexten.
Längre än så kom jag aldrig. Den berömda boken ifråga verkade för svårläst för mig.
Då var den ändå översatt till svenska.
Jag misstänker att originalupplagan av Brott och Straff är etter värre att traggla sig igenom.
Det kyrilliska alfabetet är krångligt som en monteringsbeskrivning till en kökspall från Ikea.
Beträffande hopsättningen av den aktuella möbeln får man be Vår Herre om hjälp.
Eller som i mitt fall vända sig till den mer praktiskt inriktade torparhustrun.
Det sista är förstås ett förnedrande nederlag.
Det egna tillkortakommandet blir inte mindre av att hon genast hittar den felande skruven.
Så typiskt. Det görs heller ingen hemlighet av vem som fixade macklet. Nejdå, tvärtom.
Varför blev man sambo istället för att förbli enbo.
Min trätobroder på Facebook är skarp i tonen.
Han vill jämställa mina kommentarer om samhällets milda syn på bovar och banditer med ”högerradikala konspirationsteoretiker”.
Det tillmälet har jag inget svar på. Därtill är jag för skralt bevandrad i den politiska vokabulären. Det hörs i alla fall inte som en komplimang.
Jag vill dock inte utropa mig som kränkt.
Det är i dessa tider ett lika uttröskat ord som politikernas robotartade kommentar till all erbarmlighet i samhället – ”Oacceptabelt”.
Knappast att se som ett acceptabelt svar.
Den politiska handlingskraften är i stort sett inte bättre än innehållet i en dammsugarpåse.
Möjligen inte heller själsförmågorna.
Nu ska jag inte enbart hacka på våra folkvalda. Där finns givetvis även positiva karaktärsdrag.
Det man närmast tänker på är att politiker i gemen har ett imponerade elastiskt förhållande till sina egna offentliggjorda löften och utfästelser.
Den förmågan till tänjbarhet har dock med tiden en tendens att tappa spänsten.
Ungefär som en utnött stödstrumpa.