Det är höstens trend – röda linjer.
Min röda linje går vid kasslergratäng med ananasringar.
Där är det definitivt nej tack. Hur det än kan trugas. Eller lockas med efterrätt bestående av marängsviss och glass.
Det hjälper heller inte, i alla fall inte mig, att försöka ge kasslergratäng med ananasringar en internationell touch och istället kalla den aktuella maträtten ifråga Hawaiigratäng.
Nu är det allom bekant, ja, frånsett våra folkvalda politiker, då, att det ibland ändå kan vara förnuftigt att rucka på sina röda linjer. Det var till exempel min kära mors paradnummer, kasslergratäng med ananasringar. Det var således bara att peta i sig denna i mitt tycke tvivelaktiga anrättning, om än av min mor tillagad med kärlek, ackuratess och en Electrolux-spis med ugn.
Ni har kanske hört uttrycket att smaker kan gifta sig. Vad gäller smakerna av rökt fläskkött och söt frukt i symbios är dock, om ni frågar mig, ett giftermål lika avlägset som om S-Andersson och SD-Åkesson skulle knyta hymens band.
Jag är i stort sett allätare men kasslergratäng med ananasringar är för mina härdade smaklökar en kulinarisk miss att jämföra med att servera grillad banan strösslad med grillkrydda som dessert på nobelmiddagen. Därtill med risk för att kungen skulle kunna sätta i halsen och få en allestädes närvarande hovherre/hovdam att rusa till undsättning och handgripligen utföra en så kallad Heimlich manöver. Det skulle i och för sig säkert få lite fart på denna SVT-sända maratonmiddag som annars framstår som lika utdragen som Den stora älgvandringen.
Det lär ursprungligen vara ett påfund från Tyskland, kasslergratäng med ananasringar och introducerades i svenska hem och skolmatsalar på 1960- och 1970-talen. Som om det inte vore illa nog med skolbespisningens blodpudding. Denna ständigt återkommande skollunch som av oss skolpojkar och skolflickor benämndes skosula. Och detta till förtret för mattanterna. Jag ska ändå tillstå att blodpudding har åtminstone ett otvivelaktigt plus – lingonsylten.
Jag har faktiskt ytterligare en röd linje – mot stelbenta politiker som tänker lika fyrkantigt som en grindstolpe i granit. Dock har grindstolpar på plussidan en tilltalande estetik. Detta till skillnad från den politiska eliten vars oförmåga att hantera det senaste valresultatet frambringar bilden av en envishet i mycket att likna vid en istadig märr.
Hur den mentala blockeringen ska kunna brytas har väl inte ens jätten Mimer ett svar på. Det var annars Mimer som vaktade vishetens brunn och var känd för sin enorma kunskap, enligt den nordiska mytologin, som i och för sig inte är den klaraste av källor. Härvidlag kan man kanske lite långsökt säga att asatron i vår moderna tid är ersatt av tron på artificiell intelligens, AI. Såtillvida att mänskligheten tidigare oroades över faran att utplånas av Ragnarök medan vi i framtiden antagligen kommer att ängslas inför risken att bli överkörda av AI-drivna och självkörande bilar och bussar.
Vanligt är att locka istadiga hästar med morötter. Dock är det sannolikt ingen framkomlig väg vad gäller våra politiker som suktar efter maktens taburetter och till synes oemottagliga för förnuftsskäl. Den svårartade halsstarrigheten går antagligen inte att avhjälpa vare sig med morötter eller piska. Jag har i det sammanhanget mina dubier om att både det rödgröna laget och det blågula laget i Sveriges riksdag vill placera den parlamentariskt uppkomna situationen, där regeringsbildandet dras i långbänk, i knät på oss väljare. Vi har helt enkelt röstat fel! Den spekulationen stärks av att att politikerna nu tycks vilja frambringa ett extraval för att ge oss röstboskap en möjlighet att rösta rätt! Vad ska man säga, våra folkvaldas attityd till lösningsorientering verkar ligga på samma nivå som förskolebarnens som blir osams om första tjing på hink och spade.
Det är eländiga tider vi lever i. Krig var man än vänder sig i världen och på detta Postnord Sverige vars paketleveranser tycks lika mycket att lita på som Judas Iskariot, om ni nu minns honom från lektionerna i kristendomskunskap på mellanstadiet. Jag hade faktiskt betyget AB i ämnet kristendomskunskap. Varför är oklart. Möjligen för att jag på en direkt fråga från magistern kände till att vi firar jul med anledning av Jesu födelse i en krubba. Detta till skillnad från vissa av mina klasskamrater som istället likställde julfirandet med öppnandet av ett paket med en ny hockeyklubba. Må vara att det senare var en betydligt större händelse för en ishockeytokig 12-åring än Jesusbarnets ankomst till jorden.
Det lär för övrigt vara omtvistat att datera Jesus födelse till juldagen den 25 december år 0. Det finns nämligen, enligt tideräkningen, inget år 0. Det hade jag ingen aning om på mellanstadiet. Tydligen inte heller magistern i kristendomskunskap. Detta med tanke på mitt, trots allt, fina betyg i ämnet.
Bilden av Jesus i västerländska kyrkor och i populärkulturen visar oftast på en man med långt hår, fintrimmat skägg och vita raka tänder. Tillåt mig tvivla på den bilden. Jag har åtminstone aldrig hört eller läst någonstans att det skulle ha varit ett gällande mode i romarriket för cirka 2 000 år sedan – hockeyfrilla, hipsterskägg och tandblekning.
Jag beställde lite nya persedlar på nätet. Det hör inte till vanligheterna, vare sig att jag handlar i webbutiker eller uppgraderar garderoben. Det senaste jag köpte i den vägen var en beige höstjacka på Fabriken i Sparreholm. Den är borta nu. Den beige höstjackan. Klädladan ifråga finns dock kvar.
Jag fick orderbekräftelser och spårningsnummer på mejlen för att kunna följa mina pakets väg från gud vet varifrån i Kina till min hemadress på vischan i Nyköpings kommun. Varorna för sammanlagt en tusenlapp betalade jag i förskott. Det ska man inte göra, upplyste torparhustrun. Det var så dags då.
Jag har aldrig sett röken av beställda varor och paket. Jag har i ärendet vänt mig till Postnords kundservice där en tjänstvillig postanställd uppgav att mina upplästa spårningsnummer ingenstans går att spåra. Därmed heller inte mina paket.
Den postanställde på Postnords kundservice beklagade och önskade mig ”Lycka till” i mitt fortsatta paketletande. Det var snällt sagt. Men, nej, jag har givit upp efterforskningarna.
Det jag idag kan ångra är att jag i behållaren för textilavfall vid återvinningsstationen kastade den beige höstjackan. Det var inget fel på den. Bortsett från den uppenbara gubbvarningen.