Dax att göra bokslut för 2020. Pilarna pekar mestadels neråt.
Förutom nålen på vågen. Vikten är upp cirka tio procent.
Det är en acceptabel uppgång. För den som spekulerar på börsen.
Det gör inte jag. Jag placerar mitt modesta kapital i delikatess- och konditorivaror.
Därav den uppkomna rondören.
Det finns fler förklaringar till att min v-formade figur förvandlats till en oval figur.
Efter rekommendation från Folkhälsomyndigheten upphörde mina gymbesök.
Jag befanns tillhöra en riskgrupp. Och fick säga goodbye till min träningsgrupp.
Bytet av gruppering gav ett märkbart resultat. Livremmen blev kortare och kortare.
Det är i och för sig enkelt avhjälpt. Det är bara att köpa en längre svångrem.
Värre är en annan följdverkning. Ett för mig högeligen opassande BMI.
Enligt matematiska beräkningar på höjden, bredden och tvären är jag helt enkelt överviktig.
Därvidlag underlättar inte julens läckerheter.
Janssons frestelse är inget recept dietisterna förordar mot pålagda extrakilon.
Här ska det helst vara finsk kålrotslåda. Eller morotslåda. Eller till och med leverlåda.
Säga vad man vill om det finska köket, men julmaten ter sig fettsnålare än Friggs riskakor.
Förvisso är en god kosthållning att föredra. Jag har i det avseendet aldrig kommit närmare ett hälsofrämjande recept än doktorns förskrivna blodtrycksmedicin.
Jag vill nog ändock hävda att ekologiska riskakor inte är samma gastronomiska upplevelse som en gräddig Ris à la Malta.
Visserligen har jag inte testat vare sig det ena eller det andra – men jag har varit på Malta.
Det gav mersmak. Det var korta avstånd till allt.
Den trädlösa medelhavsön är till ytan så liten att det känns onödigt med väderstreck.
Vår egen tradition med lutfiskpå julbordet faller mig däremot inte i smaken.
Jag vill påstå att lutad långa saknar bouquet och att anrättningen känns urvattnad.
Det sistnämnda är visst som det ska vara.
Det gör lutfisken lika tråkig som testbilden i tevens barndom. Och lika grådaskig.
Vad jag hört kräver tillagningen soda och kalk, därför allt som oftast även skyddshandskar.
Då föredrar jag ”Jansson” alla dar i veckan.
Där riskerar man inte frätskador på händerna.
Däremot en kroppshydda att likna vid en silltunna i trä. Och med samma rörlighet.
Utan tillgång till gymmets apparatur har även min kondition försvunnit. Därtill fortare än innehållet i en chipsskål.
Trampandet på en crosstrainer har jag istället ersatt med att gå en daglig sväng med vovven.
Det ger ingen syreupptagningsförmåga i klass med norska plankhasaren Therese Johaug.
Det blir inte bättre av att mitt promenadsällskap stannar var femte meter för att pinka revir. Sannolikt ingen rationell intervallträning.
Jag blir numera andfådd bara av att borsta tänderna. Trots att jag använder eltandborste.
När skutan Sverige är på väg att kantra länspumpas det för glatta livet av regeringen Löfven.
Miljard efter miljard skeppas ut till landets nödställda.
Var pengarna kommer ifrån är det väl ingen som vet. Det har sällan funnits några tidigare.
”Vi har samlat i ladorna”, avslöjar förtröstansfullt landets frimodiga räkenskapsförare.
Det var som attan. Jag som levt i villfarelsen att det bara funnits halmboss kvar på ladugolven.
Detta med tanke på den magra pensionen. En månatlig nådegåva svår att omsätta till förutspådd guldkant på livets höst.
Hemma hos mig finns av ovan nämnda orsak inga sedelbuntar samlade i uthusen.
Däremot ett gammalt hederligt handårder. Det kan komma väl till hands vid fler nödår.
Då kan jag plöja upp mitt eget potatisland på tomten.
Hemmavid är det jag som åtagit mig att fungera som bokhållare för hushållsekonomin.
Det är att ha en övertro på sig själv. Som att tro sig kunna göra vin av vatten.
Hushållspengarna forsar nämligen iväg likt det fräsande vattnet vid en norrlandsälv om våren.
Det ordnar sig alltid, kvittrar torparhustrun bekymmerslöst och förlitar sig på budskapet i Svenska Spels reklamfilm: ”Plötsligt händer det”.
Det gör det också. Men förvisso inte kåsören. Min lott i livet är att dra nitlotterna.
Däremot kan torparhustrun en dag förnöjt notera att alla stjärnorna står rätt på himlen.
Hon skrapar fram en Trissvinst på 30 kronor. Det räddar inte hus och hem.
Dock räcker det till ett paket småländska isterband.
Tack vare min inneboende kamerala förmåga har jag räknat ut varför hushållets plussiffror är futila i förhållande till minussiffrorna.
Här är viktigt att vara tydlig på en punkt. Jag lever för egen del ett spartanskt liv.
Mina privata avbränningar på årsbasis är jämförliga med nöjesutläggen för en klostermunk.
Det kan om andan faller på bli ett glas likör. Det gör den sällan. Faller på. Andan.
Trångmålet med hushållets räkenskaper står således att finna på annat håll.
Eller för att uttrycka mig ekvivalent:
Torparhustrun är att likna vid ett företag som inte fullt ut bär sina kostnader.
Det får allvarliga konsekvenser. Huvudsakligen för mig.
Jag får gå in och täcka företagets förluster.
Låt mig åskådligöra med ett talande exempel:
Torparhustrun kan spontant titta ut en ny frysbox även om det bara finns pengar till en kylväska på Jula för 199 kronor.
Det är att be om att få vara med i Lyxfällan.
Jag funderar i rådande läge på att anmäla mitt intresse av att få ta del av regeringen Löfvens samlade och till synes oändliga tillgångar i ladorna.
Jag kan därvidlag låta mig nöja med ett mindre bidrag till frysboxen.
Pengar är nu inte allt. Hävdar den krösus som har gott om den varan.
Ta exempelvis Leo Tolstoj som av allom var given det första Nobelpriset i litteratur år 1901.
Den Svenska Akademin ansågs på den tiden ha samma ställning som en gymnastikförening.
Sannerligen ingen hedrande jämförelse. I alla fall inte för Ling-gymnastikens utövare.
De aderton gjorde heller inte häcklarna besvikna.
Litteraturpriset tilldelades en fransk poet som ingen hört talas om, vare sig då eller senare.
Den förbigångne Tolstoj lär i sin tur ha sagt sig vara glad att slippa prissumman eftersom pengar inte kunde ”åstadkomma annat än ont”.
Det var lätt för honom att säga. Den gode Leo kom nämligen från gammal rysk högadlig släkt.
Min erfarenhet är den diametralt motsatta. Häromåret var jag vid någorlunda stadd kassa och köpte en regnrock på Hulåns i Vagnhärad.
Den har jag aldrig haft något ont av. Det inser alla som lyssnat på höstens väderleksrapporter.
Länsstyrelsen Södermanland är inhyst i det ståtliga residenset vid Stora torget i Nyköping.
Det har sin randiga skäl och rutiga orsaker att detta château vitsigt omtalas som Hemlighuset.
Medborgare som ropar efter insyn och transparens möts av tystnad och fördragna gardiner.
Mandarinerna på nämnda myndighet tycks leva kvar på rikskansler Axel Oxenstiernas tid.
Myndighetens syn på offentlighetsprincipen är ljummen som choklad i en sprucken termos.
Länsstyrelsen har emellertid en webbsida. Där står att deras uppdrag är att ge medborgarna ”snabb, rättsäker och enkel service”.
”Ho Ho Ho”, som tomten skrockar i sina behjärtansvärda försök att lura alla snälla barn.
Här finns en uppenbar överensstämmelse:
Tomten existerar inte. Lika lite som Länsstyrelsens meddelade medborgarservice.
Häromsistens mejlade jag myndigheten ifråga och efterfrågade en tjänstelista över Staben.
Staben är att likna vid Länsstyrelsens tankesmedja. Där hamras skarpsinniga snilleblixtar fram till nytta för oss sörmlänningar.
Länsstyrelsen lät till exempel inför Halloween kungöra att vi skulle välja godis med papper på.
Vi ska vara glada över att vi bor i Sverige. Hur skulle vi klara oss utan myndigheternas råd.
Jag fick ett omedelbart svar på min begäran om en lista över Länsstyrelsens stabspersonal:
”Vi har tagit emot er e-post och den kommer att besvaras så snart som möjligt.”
Det har nu gått nära ett kvartal utan ett enda livstecken från den berörda myndigheten.
Det får tolkas som att ”snart” är ett vidsträckt begrepp inom Länsstyrelsen Södermanland. Eller om i tjänst varande mandariner varit upptagna med att julpynta Hemlighuset.
Gissningsvis med ett inramat porträtt på vår kungafamilj.
Det ges klara besked i den svenska offentlighetsprincipen om att begäran om utlämnande av allmän handling ska hanteras omgående.
Här menas med ”omgående” samma dag. Eller ”allra senast nästkommande dag”.
Därvidlag kan Länsstyrelsen Södermanland sägas ikläda sig rollen som Motvalls kärring.
Hemställan från medborgare om att få ta del av allmän handling läggs istället till handlingarna.
Härförleden rapporterade lokal media att fru Landshövding, tillika chef över Länsstyrelsen, haft medlemmar ur kungahuset på visit i länet.
Det är i den sociala situationen lättförståeligt att mitt triviala ärende lämnats obeaktat.
Betänkas ska här att länschefen är honorerad med kungens medalj i guld av 12:e storleken.
Där är jag definitivt slagen till slant. Jag härstammar från en bondsläkt i Björkvik.
Jag har inga guldkantade jetonger att dela ut, vare sig i den ena eller andra storleken.
Detta trots mitt tyskklingande kungliga efternamn.