Midsommarminne

Jag hittar ett gammalt solblekt foto i en skokartong.

Det är jag på bilden, poserande i bar överkropp, skrattande och sittande i öppningen på ett slakande fyramanstält och hållande en mellanölsburk i handen.

Det är något förvånade. Åtminstone för mig.

Jag har nämligen aldrig varit särskilt förtjust i vare sig tältande eller maltdrycker.

Det skulle i så fall vara gammaldags svagdricka till julen.

Det andra jag förundras över på bilden är min antydan till V-formad överkropp.

Det har med åren hänt en del med den överkroppen.

Den är numera mer att likna vid ett upp och nedvänt V.

Det finns flera skäl till min motvilja mot att krypa in i en klen konstruktion bestående av en tunn tältduk som hålls uppe av stänger och rep. Och då endast under gynnsamma väderleksförhållanden

Det främsta skälet är att ingen tälttillverkare hittills lyckats framställa ett tält som hermetiskt kan tillslutas varvid man tvingas ligga i sovsäcken och lyssna till ett ohämmat insläppande av stickmyggor.

Det är ett än större problem att tältet osvikligt anbringats på en uppstickande trädrot.

Det hör annars till tältandets baskunskaper att innan tältets uppsättande noggrant besiktiga marken för att hitta den optimala platsen.

Helst ska underlaget vara lika jämnt som centercourten på Wimbledon. Det är det dessvärre sällan eller aldrig.

Därtill är den mångfaldiga svenska naturen alltför rik på trädrötter.

Det är också den huvudsakliga anledningen till att jag sedan lång tid har klippkort hos en kiropraktor, det knöliga tältandet i yngre dagar.

Jag studerar bilden noggrannare. Var och när kan den vara tagen?

Min långa och stripiga frisyr är en ledtråd. Det var inne på 1970-talet att efterlikna Rolling Stones-gitarristen Keith Richards.

Jag vill vara tydlig med att jag i det hänseendet avser kalufsen och inte den rullande stenens hedonistiska livsstil och synbart dåliga tandhälsa.

Det är nog få personer som har en längtan efter att se ut som Dracula i käften.

Det kan i vart fall uteslutas att den aktuella bilden är AI-manipulerad vilket annars ligger nära till hands att misstänka med tanke på min tidigare beskrivna atletiska överkropp.

Nej, artificiell intelligens fanns inte vid den här tidpunkten. Vi klarade oss tämligen bra med blott mänsklig intelligens trots inslag av en och annan så kallad träskalle.

Min gissning är att fotot på mig är att härröra från ett  midsommarfirande vid Strömstugan en bit utanför Nyköping.

Det var stället som gällde i ungdomens sorglösa dagar där varje midsommar var den andra lik: tält, sovsäck, spritkök och en burk Bullens varmkorv. Kompletterat med mellanöl eller Villa Franca.

Det senare var ett vitt vin med smak av gammal sur disktrasa.

Midsommaraftonens sena timmar vid Strömstugan bjöd på dans på lövad bana omgärdad av kulörta lyktor och till orkestrar med rekorderliga namn som exempelvis Curt Einarz och Leif Rolandz.

Det där med styrdans har i och för sig aldrig varit min bästa gren.

Jag ägnade mig istället åt att kasta pil och spela på chokladhjulet.

Det gav dålig utdelning. I vart fall vad avser den kvinnliga fägring som  föredrog dansantare kavaljerer och framför allt med en diskretare aftershave än doften av gammal sur Wettex-disktrasa.

Den observante kanske undrar varför min midsommarpackning med tältattiraljer saknade luftmadrass och fotpump. Det gjorde den inte.

Det stora kruxet var att den medsläpade luftmadrassen bara höll luft i cirka en halvtimme.

Det finns i efterhand anledning att ifrågasätta det kloka i att midsommar efter midsommar stå och trampa på fotpumpen i hopp om att den jädra luftmadrassen skulle hålla luft.

Det var att tro på ett Guds mirakel. Men tydligen var Vår Herre varje midsommar upptagen av angelägnare åtaganden än att välsigna och hela min punkterade luftmadrass. Det säger jag heller inget om.

Vem är en syndig människa som jag att kritisera Gud den allsmäktiges  arbetsschema.

Torparhustrun och mitt gemensamma midsommarfirande har få saker eller egentligen inga alls gemensamt med det vid Strömstugan på 70-talet. Var sak har sin tid. Utom Bullens varmkorv. Den är tidlös.

Hur vi firar midsommar? Det gör vi traditionellt med en golfrunda.

Det är så vitt jag känner till ingen allmän svensk midsommartradition utan en ritual införd av den golfbegeistrade torparhustrun vars håg till den nämnda aktiviteten får beskrivas som odiskutabel. Det vill säga, det är inget att diskutera utan bara för vovven och mig att hänga med runt banan som uppmuntrande supportrar till den glatt svingande och puttande torparhustrun. Det gör vi också så gärna.

Jag kan i och för sig inte svara för vovven som vid ett tillfälle var utsatt för en traumatisk händelse när torparhustrun vid ett mindre bra inspel på en green olyckligtvis råkade träffa vovven i skallen.

Det fick vovven att anbringa en förebrående min. Förståeligt nog.

Det märkliga är att vovven, trots missödet, avgudar sin matte, medan vovven bemöter sin husse som om jag vore något katten släpat in.

Den frågeställning som uppkommer är om vi ska gå 18 hål eller 9 hål. Jag håller tummarna för det senare alternativet, möjligen även vovven, medan den outtröttliga torparhustrun inte alltför sällan föredrar 18-hålsrundan med argumentet: ”Det är en så vacker kväll”.

Det kan förstås hända, att det är en ljuvlig midsommaraftonsafton, men lika ofta, minst, är det vad vi, oklart varför, kallar hundväder.

Det uppskattas av ingen, vare sig av torpets pimpinetta vovve eller, förmodar jag, av Sveriges alla grillkockar som tvingas låta det vattenavvisande överdraget sitta kvar på gasolgrillen från Weber.

Jodå, den golfpassionerade torparhustrun kan även hon tänka sig att ställa in midsommarrundan på golfbanan i det fall SMHI-prognosen varnar för regn och rusk över nejden, inklusive blixt och dunder.

Det tackar vi för, jag och vovven. Visserligen tyst för oss själva medan jag skenheligt beklagar torparhustrun: ”Vad synd att vi var tvungna att ställa in golfen. Det hade annars varit skönt med lite frisk luft”. Varvid den optimistiska torparhustrun tittar ut genom fönstret: ”Nu verkar det skina upp. Vi kan väl gå några hål om du vill ha frisk luft”.

Tänk om jag bara kunde hålla tyst en endaste gång. Men det tycks helt omöjligt. Å andra sidan har ingen dött av en nypa frisk luft.