Konjak blev till mjölk

Jag ligger spritt språngande naken på torpets altan.

Det är dumt den här årstiden. Det är ändå november.

Det är till och med Alla helgons dag, faktiskt, men just för stunden går inte mina tankar i första hand till nära och kära vars vandring i livets jämmerdal är till ända utan till min egen prekära belägenhet.

Jag har efter ett hälsobringande bastubad stigit ut på altanen i praktfull Adamsdräkt och för en stunds svalka varvid jag genast förlorat fotfästet på ett frostigt höstlöv och gjort en dubbel mollbergare med skruv värdig simhoppsikonen Ulrika Knape.

Den inte helt oväsentliga olikheten är att vattennymfen Knape från hopptornets 10-metersavsats hamnade med ett plopp i en simbassäng medan jag från marknivå med ett stön dunsar omkull på ryggkotorna vid landningen på altanens tryckimpregnerade trallvirke. Och av lätt insedda skäl inte heller lika graciöst som najaden Ulrika Knape.

Vad som sker är att jag stukar höger handled men klarar mig från en höftfraktur. Det senare är annars en vanlig fallskada hos oss äldre med ett balanssinne i paritet med Somalias bandylandslag på is.

Den referensen ska på intet vis tydas som hets mot folkgrupp, vare sig mot somalier eller landets oldtimers i största allmänhet.

Det är således ingen större skada skedd, förutom att mitt pingisspelande påverkas till det sämre. Och då ska ni veta att det redan innan min högra handled fick sig en ”kyss” var lika enkelt att vinna över mig som att dricka vatten. Det har inte blivit svårare nu.

Det är poet jag vill bli i min gröna ungdom. Det är en ändrad framtidsinriktning sedan jag i lågstadiet på uppmaning från fröken uppgivit mitt drömjobb som lokförare. Och i andra hand fiskare.

Det var innan jag läste om skalden Nils Ferlin och hans vinddrivna vänner som fördrev dagarna på krogen och när andan föll på präntade ned några välformulerade krumelurer på en pappersservett under inmundigandet av konjak och vichyvatten.

Det tedde sig för mig som en eftersträvansvärd livsstil och framför allt inte lika vardaglig som att köra rälsbuss från Oxelösund till Flen med ett kort stopp för på- och avstigande i stationssamhället Vadsbro eller att landa strömming  i Fiskehamnen i min hemstad.

Dessvärre hade far och mor svårt att se sitt äldsta ättelägg som en framtida skapare av odödliga poem och bärande bohemens sedvanliga identitetsmarkör på knoppen, en fransk basker.

Jag rekommenderades, för att inte säga uppmanades, istället av mina föräldrar att bli byggnadssnickare. Byggnadssnickare! Jag skulle alltså kasta bort möjligheten till ett nobelpris i litteratur och en snobbstol i Svenska Akademin för att istället nöta byxbaken i en byggfutt och filosofera för mig själv över en matlåda med makaroner och falukorv.

Det är kanhända en vrångbild över det nämnda hantverksyrket och frammanad av mina långtgående fördomar om allt och alla. Därvidlag gör jag en så kallad pudel. Därtill känner jag mig nödd och tvungen.

Jag bor trots allt i ett torp med ständiga renoveringsbehov och är själv lika handfallen med en spikpistol i handen som en kanotist utan paddel. Då gäller det att ha tumme med snickarkunnigt folk om torpet inte ska förfalla till ett övningsobjekt för Kila deltidsbrandvärn.

Jag införskaffar hur som helst en fransk basker jag hittar i Ellos postorderkatalog. Det är för alla eventualiteters skull. Det kan ju hända att far och mor ändrar sig. Men ack, nej, det gör dom inte.

Jag får däremot anställning på varuhuset Tempos livsmedelsavdelning och därstädes i mjölkkylen. Där är det svårt att skriva vers, kan jag lova, därtill är kylrummet för rimfrostigt.

Mina tänkta framtidsplaner som en av Klarabohemerna revideras därmed och iförd vit lagerrock beordras jag således istället in i dom inte fullt lika kreativa environgerna i Tempos mjölkkyl. Det spelar nu mindre roll. Jag har ändå aldrig tyckt om konjak och vichyvatten. Å andra sidan är jag inte överdrivet förtjust i mjölk heller. Det ska i så fall vara ihop med en fettisdagsbulle. Annars kan det vara.

Poesin har trots sin litterära renommé få läsare, eventuellt endast ”De aderton” ledamöterna i Ankademin, förlåt, korrekt stavning är givetvis Akademin. Det är i vart fall föga troligt att numerären poesientusiaster i landet skulle överstiga antalet åskådare i Sörmlandsderbyt i fotboll mellan Marsjö/Byle och Gropptorp.

Det svala intresset för lyrik tror jag beror på att få begriper ett dyft av vad diktarens vackra ord betyder. Vad det svaga intresset för division 7-derbyt i fotboll beror på tror jag alla förstår utan ingående förklaring.

Vad har då kåserier för anseende hos hög och låg. Ja, det finns folk i min bekantskapskrets som menar att mina levnadsvisa humoresker visar samma litterära ambition som korsordstidningen Kors & Tvärs.

Jag  är antagligen för snäll som nöjer mig med att blockera dessa okultiverade personer på Facebook. Befogat vore en förtalsanmälan.

Er mer kultiverade läsare bjuder jag istället på ett poesiquiz. Här nedan kan ni ta del av två diktalster av två olika upphovsmän. Den ene är en av Sveriges främsta versmakare, den andre är en en lokal pekoralist med en poetisk ådra lika flödande som ett förträngt kranskärl hos en 74-årig soffpotatis. Men. Frågan är vem som har värkt fram vilket verk? Eller rakt på sak, vad är skrivet av ett ljushuvud och vad är skrivet av en pappskalle?

Diktalster 1:

Du är funnen, du återfanns

Nu, nyss

Eller för tusen år sen

Men själva ditt återfinnande

är borta

Diktalster 2:

Du är försvunnen, Du försvann

Nu, nyss

Eller för tusen år sen

Men själva Ditt försvinnande

är kvar

Diktalster 1 har jag själv plitat ihop med inspiration från Gunnar Ekelöf, en av våra mest betydande poeter och upphovsman till diktalster 2.

Ni som har rätt svar vinner ett års prenumeration på tidningen Allt i Hemmet inklusive en premie på 2 vinglas från Orrefors.

Vinsten betalas av vinnarna själva enär snålhet är bloggens väg till bärighet.

Nu ska ni för allt i världen inte tro att jag på något sätt jämför mig med Ekelöf. Det skulle i så fall vara den eleganta basker den store skalden gärna poserade i på bild.

Den är på pricken lik den basker jag fick mig hemskickad från postorderfirman Ellos på 1960-talet. Till skillnad från Gunnar Ekelöfs huvudbonad kom dock min basker aldrig till användning. Tråkigt nog.