Duvungen och Sparvungen

Vi har kärt besök i torpet.

Duvungen och Sparvungen gör oss den äran med krav på allehanda roliga aktiviteter.

Här finns ingen tid över för att ligga och dröna i kökssoffan med ansiktet gömt i en Expressen.

Det gör mig förresten detsamma. Det står ändå bara elände i tidningen, som att Carola kört på en refug och fått punktering på ett däck.

Vi får vidare veta i nyhetsartikeln att schlagerstjärnan vid bilolyckan endast var klädd i pyjamas!

Det är ett avslöjande som gör reportern ifråga högaktuell för Stora Journalistpriset 2024.

Jag håller med om att pyjamas är en annorlunda klädsel vid framförande av fordon på allmän väg men vad jag vet heller inget trafikbrott.

Det är dock årtionden sedan jag tog körkort. Det var på den tiden ingen använde pyjamas som gångkläder utifall man inte gick i sömnen.

Tyvärr utelämnas även en del relevanta fakta i tidningens rapportering, dels vilket bilmärke Carola körde, dels varumärket på pyjamasen.

Det senare kan jag tro är av särskilt allmänintresse. Vi medelmänniskor vill ju gärna efterapa kändisarnas ekivoka klädstil.

Duvungen fyller snart fyra år, Sparvungen är två år. Det gör ingen skillnad i vare sig livlighet eller ombytlighet. Här gäller det att hänga med.

Det är den äldre systern som för befälet över vad som ska lekas, hur det ska lekas och vem eller vilka som kan tänkas tillföra lekarna något.

Den stora förloraren i det avseendet är vovven. Den stackarn schasar den bossiga Duvungen iväg varvid vovven lommar bort till hundbädden.

Det är inte uttalat men vad som går att förstå av korpral Duvungens styrande och ställande kan jag kunna komma till nytta som lekdeltagare. Eventuellt. Kanske. Om inte annat som ersättare för Sparvungen vars tålamod är kort.

Det är emellertid under den givna förutsättningen att jag inte ifrågasätter det självutnämnda och unga befälets delgivna lekreglemente. Här tolereras inga som helst rabulister.

Det är mig en bekant ordning såtillvida att torparhustrun är bas i torpet medan jag står med mössan i hand och får ta emot bassning. Nu ska det dock bli ändring på den saken. Jag har slarvat bort mössan.

Den yngre systern är på grund av sina få levnadsår inte så verbalt besutten. Än så länge.

Det hindrar inte att även Sparvungen vill ha ett ord med i leken. Hon förmedlar en bubbelglad ramsa som jag välvilligt tolkar som ett härmande av storasysterns ordergivning sekunden innan, om att jag måste sätta mig ned på golvet.

Det är ett problem att alla lekar prompt ska ske på golvet. Det är bara att lyda order, trots en kronisk kroppsstelhet som med möda och besvär får mig att ta mig ned såväl som upp från golvet.

Jag och smidighet gifter sig lika bra ihop som en förklädesklädd vinkypare och en tunna öl.

Det närmaste jag kommer något som liknar en tänjningsövning är när jag böjer mig ned för att ställa fram vovvens matskål.

Det blir man ingen elitgymnast av. Eller kontrakteras av Cirkus Brazil Jack och presenteras av den exalterade cirkusdirektören som den sensationella ”Gummimannen från Bergshammar” .

Beprövad erfarenhet visar att vi blir kortare i rocken ju äldre vi blir. Men. Märkligt nog får vi samtidigt och med årens gång längre ned till golvet! Det är åtminstone min egen erfarenhet.

Jag kunde i ungdomens sorglösa dagar stå med raka ben, böja mig ned och sätta handflatorna i golvet. Det kan jag inte idag. En bra dag når jag till knäna. Och då med fingertopparna.

Nu handlar det om spelet ”Mamma Höna”.

Duvungen, vem annars, bestämmer vem som ska göra vad innan spelet kan komma igång.

Hon anser sig själv bäst lämpad att sätta ihop kartongdelarna som ska bilda just en höna.

Det klarar hon med bravur. Självklart. Hon är på det sättet ingen duvunge.

Sparvungen får av sin kära syster uppgiften att läsa igenom regelhäftet. Det gör hon under koncentrerad tystnad och till synes med stor inlevelse. Dock hållande regelhäftet upp och ned. Vi är som bekant alla barn i början.

Min egen funktion i spelförberedelserna är oklar. Det utgår i alla fall inga direkta direktiv till mig från befälshåll. Jag tycks försatt i beredskap.

Vad spelet ”Mamma Höna” går ut på går inte att få någon riktig reda på trots Sparvungens ”läsande” av det upp- och nedvända regelhäftet.

Det gör ”Mamma Höna” för stunden ute ur leken. Nu ska det istället blåsas såpbubblor.

Det går tydligen att göra stående och Duvungen och Sparvungen kommer snabbt på fötter.

Det gör däremot inte jag – kommer snabbt på fötter. Det gör man sällan när ens åldriga kropp har samma böjlighet som en stolpsko från Biltema.

Jag skickar ett mejl till Sveriges Radio och Klagomuren som numera heter Lyssnarservice.

Det är emellertid inte namnbytet jag klagar på. Det är på programmet ”Lantzkampen” i P1.

Det beskrivs av Sveriges Radio som ett humor- och frågesportprogram. Det kan diskuteras, menar jag i mitt mejl till Lyssnarservice.

Det är uppenbart för möjliga lyssnare att i vart fall programledare och programdeltagare i ”Lantzkampen” roas ofantligt av upplägget.

Det är ett hejdlöst fnittrande och fånskrattande, flabbande och flamsande. Det för inte direkt tankarna till god public service utan snarare till ett fredagspartaj med god tillgång på rusdrycker.

Det senare får ses som en spekulation enär min egen erfarenhet av spritfester är försumbar.

Det jag kommer ihåg i den vägen är min muckarskiva. Och den kommer jag inte heller ihåg.

Det går såklart att stänga av ”Lantzkampen”. Det ser jag dock inte som syftet med en radioapparat, om än av äldre modell, att den ska vara avstängd och endast användas ”Om krisen eller kriget kommer”. Om nu inte batterierna är slut.

Byta kanal till Radiosporten är heller inget alternativ. Där refererar metaforsprutande sportkommentatorer ishockey, numera snudd på året runt, och följer puckens väg om så trissan hamnar i ett portabelt kebabstånd utanför ishallen.

Det evinnerliga hockeysnattrandet i Sportradion är lika enerverande för nerverna som en tutande vuvuzela på en sydafrikansk fotbollsläktare.

Därav kan ni dra den korrekta slutsatsen att jag inte är någon påhejare av vare sig käppakrigande på is eller tutande i öronen under en fotbollsmatch i 90 minuter. Plus tilläggstid.

Programtiden i ”Lantzkampen” är visserligen bara 49 minuter. Det räcker för att man ska riskera att få skador på något av mellanörats tre hörselben: hammaren, städet och stigbygeln.

Den akuta faran delger jag dock inte Lyssnarservice. Det är inte deras sak. Det är en sak för en läkare på öron-, näsa- och halsmottagningen.

Jag är en lågmäld person som bara höjer rösten när jag sjunger.

Det gjorde jag senast i fjärde klass i mellanstadiet, sjöng.

Det var vare sig då och än mindre nu min melodi, sång.

Det finns i min absoluta närhet hemma i torpet andra uppfattningar om mitt lynne, om jag så säger utan att säga några namn.

Det positiva är att det är högt i tak vid torparhustruns och mina hulda meningsutbyten vilket jämnar ut sig enär även golvet är högt.

Nu har jag till min egen förvåning arbetat upp en lätt upprördhet och uppmärksammar Lyssnarservice på den programförklaring P1 faktiskt själva anger om sig själva på sin hemsida:

”Det är den talade kanalen och kanalen för kvalificerade nyheter. Och det är definitivt P1 du ska lyssna på om det är vetenskap, dokumentärer, film, konst, teater, litteratur eller livsåskådningsfrågor som intresserar dig”. Lainauksen loppu.

Det sista är finska och betyder på svenska slut på citat. Det har jag en gång lärt mig i en bastu. Det styrker teorin om nyttan med bastubad.

P1-kanalens uppräknade ämneskategorier är alla av intresse för mig. Jodå, till och med kulturkategorierna.

Det är inte detsamma som att jag struttar omkring på teatrar och vernissager med ett glas vin i handen som en fiktiv Leif von Stropp.

Nej, jag placerar mig istället som person mitt emellan kulturetablissemanget och Black Army.

Jag vet emellertid hur man kindpussas. En kunskap jag aldrig haft användning av.

Jag vill att Lyssnarservice eller ansvarig programchef preciserar under vilken av P1:s radda av ämneskategorier ”Lantzkampen” hör hemma!

Jag får inget svar. Föga förvånande. Trams är trams om än i public service.