Glassjobb

Vi befinner oss mitt i 1960-talet.

Min far kommer en dag hem med en nyhet.

Detta till skillnad från andra dagar när han istället kommer hem med ett Aftonbladet.

Min far förklarar att familjen stundande sommar ska arrendera kiosken vid Jogersöbadet.

Den nya beachen i Oxelösund dit alla dras.

Beskedet från min far möts av tystnad från min mor, mig själv och mina två yngre bröder, trots att det i åtagandet ingår tillgång till en sommarstuga på Jogersö. Och med sjöglimt.

Det senare är en passus i arrendekontraktet.

Vår begeistring sjunker ytterligare vid en besiktning av sommarstugan. Den kan misstas för en större vedbod bestående av några hopspikade brädor och ett papptak i okänd kondition.

Den komfort som finns är ett avlägset beläget och vindpinat utedass. Det är ingen bekvämlighet att imponeras av. Mer att rynka på näsan åt.

Det är en sak att hämta vatten från sommarstugeföreningens gemensamma brunn, en annan sak att handskas med en tunna skit.

Det är dock riktigt att det går att skymta havet. För den som vågar sig upp på stugtaket.

Vi ska inte komma att nyttja sommarstugan många dagar. Där går det inte att se Bröderna Cartwright rida in i TV-rutan på lördagsaftnarna.

Däremot går det att höra mössens krafsande i stugväggarna. Det är inget som ökar trevnaden.

Tanken att hela familjen ska vara behjälplig vid bemanningen av kiosken stannar vid en tanke.

Min far föreslår nu istället att den äldste sonen ska stå för hela ruljangsen. Ensam.

Vem det är har ni givetvis redan räknat ut.

Han menar att det är ett bra sommarjobb för en 14-åring. Eller menar. Det är vad han hävdar. Själv ser jag mitt sommarlov gå i moln.

”Vi får se hur det går först”, säger min far när jag för ämnet om en eventuell lön på tal.

Det är bara att acceptera att löneförhandlingarna är över innan dom ens tagit sin början.

Detta utan tillstymmelse till en nattmangling.

Det är alltid något att vara glad för. Jag är i tonåren upptagen med viktigare saker på nätterna.

Jag försöker efter midnatt att ratta in transistorradions mellanvåg och Radio Luxemburg. Där sänds det senaste inom pop och rock.

Det kan inträffa att jag somnar till Alma Cogan och Tennessee Waltz och vaknar klockan 5 på morron när stationen övergått till att sända böneutrop. Tala om bredd på programutbudet.

Min håg till musik är svalt. Likaså mitt intresse av det entoniga mässandet från en minaret.

Jag lyssnar på Radio Luxemburg för att alla andra lyssnar. Vem vill stå med dumstrut på när  alla andra hört The Spotnicks spela Moonshot.

Hört är i det här fallet att glida på sanningen. Ljudkvalitén på mellanvågsfrekvensen och Radio Luxemburg är nämligen inte alltid kristallklar utan lika ofta bestående i brus, brum och sprakande.

Det är samma ljudbild som under en blåsig 1:majdemonstration kan höras ur en taltratt

Det påstås att det är än knepigare att lyssna på Radio Luxemburg uppe i norra Sverige. Där är mottagningen av det slaget att man mest får in ryska trålare i Norra Ishavet. Det kan i och för sig vara intressant att lyssna till. Eller avlyssna.

Sovjet som man sa innan det blev Ryssland är vid den här tiden en vit fläck på kartan. För mig.

Det jag känner till om jätten i öst är en femkampare och en kulstöterska: bastanta damerna Irma och Tamara Press. Det pratas i samband med systrarnas friidrottsprestationer om fusk vilket gör att ryskorna ifråga tävlar under press.

Bildlikt och bokstavligt är mitt sommarjobb i Jogersökiosken ett glassjobb.

Detta trots osäkerheten runt lönevillkoren.

Det är tidig på förmiddagen ingen rusning efter vare sig  Puckstång, Pommac eller PimPim.

Det senare är en fruktpastill. Och ingen herrtidning med frestande bilder på förbjuden frukt. Herrar sugna på den sortens njutning kan istället välja Kungen av Danmarks bröstkarameller.

Det är en kund som nästan alltid hänger på låset. Det är en i trakten känd och omtalad krumelur som i allmänhet tilltalas som ”Stålis”.

Han vill sinn vana trogen ha en Storpuck, eller som han även det sin vana trogen ljudligt och belåtet artikulerar: ”Storpjuck”. Jag kostar på mig ett flin. Det kostar som ni vet ingenting.

Det gör däremot Storpuck. 1 krona jämt.

Det får man i vår tid inte ens själva glasspinnen för.

Vad man nu skulle ha för glädje av den.

”Stålis” har i en skogsdunge intill kiosken en bod där han förvarar en skivstång och en hantel.

Tydligen tar kroppsbyggandet på krafterna och efter en kvart är ”Stålis” tillbaka och köper ytterligare en ”Storpjuck” innan han hojjar hem och av allt att döma nöjd med styrketräningspasset. Och med den speciella träningsdieten.

”Stålis” ska med tiden bli en kulturknutte  i hemstaden Oxelösund. Eller det är snarare hans originellt pyntade cykel som blir en kul(turell) sevärdhet på gator och torg. Det ger bilden av kuststaden som en kul(tur)stad. Mot alla odds.

Då har jag ändå inte berört Järntorget. Och ska inte göra det nu heller. Men vem har sett dess like? Definitivt inte jag. Då har jag ändå sett en betongbelagd fyrvägskorsning i det forna DDR.

Huvudsakligen upptas kioskens innandöme av lätt insedda skäl av en glassbox modell större. Det är glassförsäljningen som är tänkt att dra in kosingen. Så är det uträknat. Av min käre far.

Dessvärre är svinnet betydande. Men va’då!

Jag ser en daglig och gratis Igloo apelsin som en rimlig tjänsteförmån. Det är heller inte för mycket begärt att jag även har fri tillgång till Trocadero och 5-öresgodis, enligt min egen åsikt.

Problemet är att jag inte har träffat en överenskommelse med arbetsgivaren, alltså tillika min far, om nämnda fringisar. Jag har i det fallet i färskt minne den tidigare löneförhandlingen.

Nåväl, en vacker morron öppnar jag glassboxen för att fiska upp en Igloo apelsin att avnjuta som substitut till den överhoppade grötfrukosten.

Jag möts av ett hav av mjukglass. Eller mer bestämt av en sörja av glass och glasspapper.

Det har under natten varit strömavbrott.

Som strössel på eländet har Konservkompaniets utkörare dagen innan fyllt på glassboxen upp till brädden. Vad säger ni om det? Jag vet i alla fall vad min far sa, vilket jag med aktning för densamme finner bäst att inte ge offentlighet åt.

Det kan inte bli värre än så här, tänker jag.

Det är emellertid att tänka alltför positivt.

Jag ska nämligen komma att bli sol-och-vårad av två 14-åriga och snofsiga stockholmsbönor.

Den ena är blond, den andra är mörkhårig.

Jag blir kär. I båda två. För säkerhets skull.

Lycksökerskorna bor under sommaren med sina föräldrar på Jogersös fritidshusområde.

Dessa ögonsköna väsen i sina vippande hästsvansar infinner sig mest varje dag vid kioskluckan.

Deras blotta uppdykande får mitt tonårsfräkniga ansikte att anta samma nyans som fasadpanelen på ett falurött sommartorp i Småland.

Dessutom tycks min talförmåga mankera.

Det är tvärtom med de båda storstadsskönheterna som med sockersöta leenden pratar till sig  glass, läsk och allt vad som erbjuds av sötsaker.

Min popularitet synes oändlig. Och vem är jag att ta betalt av föremålen för mina Amors pilar.

Det tafatta kioskbiträdet hoppas därmed att den visade rundhäntheten ska få jäntorna ifråga att falla pladask. Åtminstone någon av dom.

Det är dessvärre att vara blåögd, vilket är ett  mer förlåtande uttryck för att vara blåst.

Efter att jag stängt kiosken för säsongen ser jag heller aldrig till stockholmsbönorna igen.

Dyster läsning är även kioskens kassabok.

Det kan jag höra på min fars djupa suckar.