Högeromläggning

Det kan säkert uppfattas som skryt.

Jag är uppväxt på Esplanaden.

Det är Oxelösunds enda esplanad.

Det är förståeligt om mindre lyckligt lottade ser min person som något förmer än andra på grund av min anknytning till stadens paradgata.

Själv har jag aldrig gjort någon stor sak av mina unga år i detta fashionabla gatukvarter.

Det ligger inte för mig att gå omkring med uppnäsa. Åtminstone inte av ovan anledning.

Kaxade mig på annat vis gjorde jag dock en gång i tonåren vilket mynnade ut i ett ymnigt näsblod. Sedan dess har det varit lugnt på den fronten.

Jag har inte drabbats av mer näsblod.

Den tidigare ungdomliga uppkäftigheten har istället ersatts av gubbaprat om PSA-värden.

Vi bodde i en nyproducerad och modern trerumslägenhet på Esplanaden på 1960-talet. Ett kungligt residens för familjen König.

Trappuppgångens husmödrar hade i källaren tillgång till en magnifik mangel. Den extravagansen slätade ut lakan och handdukar och en del av min mors bekymmersrynkor, tillkomna av slitet med hemmets allehanda hushållsgöromål.

Vi hade även en brödrost stående på köksbänken. Den nymodigheten kunde få familjer visa upp. Den var dock till föga hjälp i kökssysslorna.

Det var visst något vaj med själva elsladden.

Vi är tre bröder som skulle samsas i ett rum.

Det gjorde vi naturligtvis inte. Vi var ju som sagt bröder.

Som förstfödd i brödraskaran utnämnde jag mig själv enväldigt till emir över emiratet, som i vardagligt tal benämndes barnkammaren.

Den lag som gällde var att inga småbröders händer under några som helst omständigheter fick vidröra någon av mina omhuldade ägodelar.

Särskilt inte min Ferguson rullbandspelare.

Det såg jag som en självklarhet, att inga klåfingriga bröder skulle ta sig friheter och fingra på mina inspelningsband med Kvällstoppen.

Hur tror ni det uttryckliga förbudet efterlevdes?

Nej, just det. Jag röt och småbröderna tjöt.

Till slut satte vår mor stopp för min despotiska ledarstil mot undersåtarna i emiratet.

Jag tvingades till eftergifter i lagstiftningen.

Detta under hot om indragen veckopeng.

Härförleden kom jag av ingen anledning alls att tänka på Oxelösunds nya högersinnade styre.

Det som efter senaste kommunvalet kletat sig fast som ett väl tuggat Toy under skolmatsalens bord är den nya majoritetens fyndiga och färgstarka valslogan: ”Nu målar vi om Oxelösund”.

Det flagnade röda skulle bli fräscht blått.

Det bedyrade Farbror Blå när han fick folkets förtroende som kuststadens nya kommunalråd.

Jag beslöt mig för ett besök i min gamla hemstad Oxelösund för att skärskåda den utfästa ommålningen.

Det såg ut som det alltid gjort.

Det var varken rött eller blått, mest grått.

Det kan kanske skyllas på februarivädret.

Nu kan det i och för sig vara svårt att få tag i målare i Oxelösund. Eller också kan det vara slut på färgen. Den moderatblå kulörfärgen, då.

Det händer ju trots allt att färgbutikens material är restnoterat.

Beträffande eventuell brist på plankstrykare kanske Farbror Blå kan kontakta sin föregångare som kommunalråd. Hon som något blåögt, men i all välmening, vill vi tro, hjälpte krögaren vid restaurang Läget att sätta ny färg på lokalerna.

Den visade hjälpsamheten gjorde att hon själv, enligt jävsreglerna, målade in sig i ett hörn.

Genom hörsägen har jag informerats om att  Farbror Blå under sin hittillsvarande mandattid  ändå lyckats få en ny badstege installerad vid Badhusviken. Det ska han ha ett erkännande för.

Detta sagt med vetskap om att Farbror Blå från början haft något större visioner, som att uppföra en ny restaurangbyggnad vid Läget.

Nåväl, makthavare är också människor och kan i samhälleliga spörsmål dag från annan svänga som tivolikaruseller.

Det medför allt som oftast även starka humörsvängningar. Då hos väljarna.

Postkodlotteriet ringer på hemtelefonen.

Den har ingen hört av sig på sedan ”yuppienallen” dök upp i snart sagt var hens hand.

Postkodlotteriet säger sig vilja förmedla en glad nyhet. Till mig, säger karln i luren muntert.

Det har jag hört förr. Många, många, gånger.

Den glada nyheten är vid varje tillfälle att jag erbjuds att prenumerera på postkodlotter.

Det är i mitt huvud vare sig glädjande eller en nyhet. Det har funnits i alla tider, bondfångeri.

Det är för övrigt inte Postkodlotteriet som ringer utan ett så kallat telemarketingbolag.

Det har jag räknat ut på alldeles egen hand. Jag är inte född igår. Nej, nej, utan på 1950-talet.

Mitt födelsetal är ett besvärande faktum eftersom det samtidigt gör mig till avsevärt äldre än TV:möbelns genomslag i det svenska folkhemmet.

Telemarketing är telefonförsäljning på engelska där den överdrivet familjära försäljaren pladdrar på svenska. Det är ingen affärsmodell jag köper.

Jag trycker bort samtalet snabbare än det tar för den moderna människan att swisha nätbutiken jula.se betalning för exempelvis en zinkhink.

Hinken kan vara bra att ha till vårens blomsterarrangemang. Eller att vända upp och ned på och göra till en rustik lampskärm i badrummet.

Där gör ni självklart som ni själva vill. Eller annullerar köpet av en zinkhink.

Ni kanske är som jag och istället mer sugna på Julas prisvärda spabad med LED-belysning.

Postkodlotteriets prenumeranter går i ärlighetens namn inte helt lottlösa. Det ska tillstås.

Lottköparen har bland annat chansen att vinna doftpinnar och doftljus utformade av Johanna Lind Bagge och till ett värde av 375 spänn.

Det är inte kattskit. Eller också är det just det.

Jag är ovetande om ovan nämnda designers berömdhet, men vem vill inte att det ska dofta gott till fredagsmyset med räkor, aioli och kartongvin.

Den eventuella skaldjursallergikern kan istället rekommenderas ekologiska Svenska Lantchips.

Som om jag vore expert på snacks. Jag som alltid trott att Estrella är namnet på en prinsessa.

Jag är luttrad vid utfästelser om rikedom. Min lott i livet tycks vara att förbli lottlös.

Helt sant är det nu inte. Jag är i koltåldern medföljare när min far sparkar boll i Björkviks IF och tillsammans med nejdens store son, den bröstbrede ladugårdsarbetaren Allan Karlsson.

Honom minns ni kanske. Ni som var med på den tiden när matchtröjorna hade snörning i halsen och bollsparkarna vaskade svetten ur pannan i vattenhinkar utställda vid mittflaggan.

Nu för tiden blir inte spelarna svettiga alls.

Det blir man inte när man mestadels ligger på marken och ojande håller sig om en vrickad fot.

Därtill inte alltför sällan om fel fot. Vrickat nog.

Det är i en halvtidspaus det plötsligt händer.

Det är dragning på den lottring som i första halvlek vandrat runt bland publiken, mestadels söndagsklädda herrar i cheviotkostym och hatt.

Det är matchens enda dragning. Ty bollsparkarna på planen verkar vara helt i avsaknad av den talangen, att kunna dra en motståndare, men bättre på att tjonga ut bollen i vegetationen.

Jodå, jag vinner högsta vinsten. Otroligt nog.

Jag tackar Gud för den turen även om det nog är fru Fortuna som ska ha ett hjärtligt tack.

Lyckans gudinna är emellertid opålitlig.

Vinsten är nämligen ett fruktfat! Visserligen vackert dekorerat, men vilken unge hoppar jämfota av förtjusning över att ha vunnit Åkeröäpplen, Greve Moltke-päron och ett litet paket Sun Maid.

Jag hade hellre valt en läskande Loranga.

Frukt! Det gick ju faktiskt att palla överallt.

Bortsett från russinen, då. Dom är från soliga Kalifornien. Tämligen långt från den tuviga fotbollsplanen gränsande till en kohage i  Björkvik.

Det är inte slut på motflytet där. Björkviks högerytter försedd med ett välnyttjat elastiskt knäskydd får i en närkamp smalbenet avsparkat.

Där hjälper inte ens det utnötta knäskyddet.

Högeryttern är därtill handlare i bygden.

Det talar starkt för att den bortförde i en i sinom tid anländ droskbil även skänkt fruktfatet.

Det är verkligen inte detsamma som att jag vid åsynen av handlarens utstickande benpipa ska ha tänkt: ”Somliga straffar Gud med detsamma”.

Det inträffade gör mig självklart bedrövad.

Jag åsyftar främst den skrala lotterivinsten.