Varje eftermiddag går jag en femkilometerslinga i Ryssbergens naturreservat.
Jag vill hålla mig i trim.
Eller för att säga som det är:
Vovven måste ut och rastas.
Den stärkande skogspromenaden tar i runda slängar 60 minuter i anspråk.
Beroende på antalet blåstömningar.
Vovvens alltså. För egen del nyttjar jag om så är av nöden tvunget därtill anvisade faciliteter.
Dit hör inte ett välbefolkat motionsspår.
Vovven är en glad kille och lika benägen att hälsa på mötande tikar som på en orienterare som irrar runt i ett kärr en bit bortom spåret.
Min fyrbente väns livfulla uppvaktning kan i det senare fallet vara mindre uppskattad, och få en stigfinnare på villovägar att tappa kontrollen.
Där har jag som husse ett ansvar. För vovven.
Det hindrar inte att jag i förekommande fall även kan känna en förpliktelse att försöka bistå den bortsprungne kartläsaren med rätt vägval.
Dessvärre oftast utan påtaglig framgång.
Jag är lika dålig på att orientera mig i tid och rum som en nyopererad på lasarettets uppvak.
Dock har jag koll på hushållets städskåp.
Dit har min älskvärda sambo lärt mig hitta.
Vovven som tidigare varit på tal i texten är av sin natur nyfiken på allt som prasslar och rör sig i ormbunkarna som kantar Ryssbergsspåret.
Häromsistens var det i vårsolen en huggorm som vaknat.
Vanligtvis vandrar jag skogsstigen fram grubblande på livets stora gåtor. Som till exempel varför Ica-butiken annonserar om extrapris på runda tomater! Finns det fyrkantiga tomater?
Den här gången var jag istället på bettet. Turligt nog, visade det sig. Enär det var på håret att den snokande vovven fått sig en minnesbeta.
Där kom kraken lindrigt undan. Och husse därtill billigt undan.
Det kostar annars runt omkring tretusen spänn bara att kliva innanför dörrarna på djursjukhusets akutmottagning.
Tillkommer gör sedan veterinärtaxa för undersökning och behandling.
Det ger vid handen att när du kliver ut genom samma dörr är ditt bankkonto lika rensat som om en bedräglig hackers hackat sig in i datasytemet.
Det bekymrar nu inte olyckan till vovve som inriktat sin uppmärksamhet på nästa upptäckt i terrängen. En ansenlig hög med hästspillning.
Tydligen även detta av högsta intresse. Att döma av det envetna stretandet i kopplet.
För den hundbitne läsaren kan nämnas att vovven lystrar till namnet Spike, uttalas Spajk.
I den mån den energiske kanaljen lystrar alls. Möjligen på den avgudade matten.
Det är en dyrkan jag misstänker har sin orsak i mattes generösa utdelande av hundgodis.
Det är nu inget trix jag tillämpar. Att tillvinna mig pajsarns gunst genom mutor.
Av detta följer att vovven behandlar mig som om jag vore något katten släpat in.
Det går att använda apostlahästarna till mycket. Förutom att lägga benen på ryggen.
Bor man som jag vid en landsväg får man se ”människor komma och gå” som den godmodige skåningen Edvard Persson sjöng i visan ”Jag har bott vid en landsväg”.
Det hände sig ett år att det kom en vandrare förbi på farvägen hemmavid.
Han släpade ett åbäkigt träkors efter sig på asfalten.
Det var för den goda sakens skull, förtäljde vandraren på sin långa och lidandes väg mellan Göteborg och slutmålet Stockholm.
Tvivelsutan ett skäl så gott som något.
Jag måste ändå tillstå att jag inte begrep andemeningen med den nomadiska livsstilen.
Men så har jag heller ingen examen som teologie doktor. Trots mina betydande kunskaper om tio guds bud i Gamla Testamentet.
Särskilt bekant är jag med, och noga med att efterleva, det tredje budet:
”Tänk på vilodagen så att du helgar den.”
Vandrarens rättfärdighet ledde mina tankar in på den filosofiska vägen och stannade något opassande, måste sägas, vid orden:
”Man kan få för mycket av det goda”, sa bonden när han fick dynglasset över sig.
Vandraren sa sig också ha kramp i vaderna.
Den upplevda smärtan krävde dock ingen behandling från gudomligt håll.
Det ska enligt hörsägen ha klarat sig med liniment. Och en alvedon.
Det får nu vara hur det vill med den saken. Vi har alla våra kors att bära.
Vid ett annat tillfälle passerade en vandrare en varm sommardag söderut på landsvägen.
Han knäade gruvsamt under ett begagnat kylskåp fastspänt på den krumma ryggen.
Det kan man också undra över. Alternativt kan man hejda sin nyfikenhet och ägna sig åt sitt.
Jag frågade aldrig vart han skulle hän. Eller ifrågasatte vitsen med kånkandes på kylskåpet.
Det kändes fel att lägga ytterligare börda på hans redan tyngda axlar.
Det finns folk med mottot att träning och motion gör sig bäst i en bok på nattduksbordet.
Jag avfärdar på intet vis den hållningen. Läsning är obestridligen bra hjärngympa.
Personligen tror jag likvisst mer på kapten Bertil Ugglas doktrin i fråga om fysisk fostran.
Han bär epitetet radiogymnastikens fader och lärde på 1930-talet lyssnarna att studsa lätt och lekande framför radioapparaterna.
Detta så gott som varje morgon i sjutton år! Innan han marscherade ut ur etern.
Eller om han helt sonika bars ut av radioledningen.
Det var visserligen långt innan jag gjorde min debut i livets lustgård, men kapten Ugglas uppfriskande morgonexercis kan ses som tidlös.
”Öppna fönstret, upp med armarna och blås ut!” Så inledde Uggla sin morgongympa i radion.
Det är annat det än att starta dagen med en kopp kaffe och ett par skrällhostande halsbloss.
Nåja, jag dömer ingen. Mina ihärdiga skogspromenader till trots flämtar jag ikapp med hunden.
Det finns förbättringspotential vad gäller flåset. Jag pratar enkom för mig själv i det fallet.
Beträffande vovven vore det mer önskvärt att han övade upp hörsamheten.
Frågan är om jag med min nuvarande kondition ens orkar med en hårklippning. Vi får se.
Det går ju att byta frisyr också.
Vad tror ni om långt hår i tofs? Så kallad man bun.
Typ den omskrivne bollsparkaren Zlatan Ibrahimovic.
Men det kanske inte riktigt passar mig.
Min hårväxt är numera koncentrerad till öronen.
Häromsistens råkade jag se en ensam herre sittande vid ett kafébord på Var Dags Rum i Västerport med ett till synes gott självförtroende.
Han löste korsord med kulspetspenna!
Då är man antingen säker på vad som är vågrätt och lodrätt – eller anfäktad av svår hybris.
Jag är själv ingen överdängare på ordflätor.
”Svår att vifta bort”. Fem bokstäver.
Det var ledtråden senast jag försökte mig på att lösa Bildkrysset i tidningen Kvällsstunden.
Efter en i mitt tycke förvånansvärt kort tankearbete plitade jag ned ordet ”fluga”.
Det var dessvärre uppåt väggarna.
Det som åsyftades var ”ungmö”!
Jag hade olyckligtvis läst galet i krysset.
Det stod nämligen ”Svår att gifta bort”.
Typiskt. Speciellt som jag inspirerad av korsordslösaren på Var Dags Rum även jag dristat mig till att använda kulspetspenna.
Den blundern gör att det kan passa sig att sticka emellan med en historia om synförmåga:
Det var en polack som skulle ta svenskt körkort och gick till optikern för att göra ett syntest.
Optikern pekade på en rad på syntavlan med bokstäverna ”WCZOEKYZKI”.
”Kan du läsa det här?”, frågade han.
”Vadå, läsa!”, svarade polacken:
”Jag känner för fasen killen!”
Tittar man på det ur en historisk synpunkt så var glasögon synonymt med visdom i början av 1500-talet. Bära brillor var helt enkelt sista skriket.
Det modet hade tyvärr ändrat sig till dess jag och mina årskamrater inledde vår skolgång.
Där var tjockbottnade korrektionsglas ingen gångbar accessoar. Också det en lärdom.
Steget från oftamologi till allmänmedicin är inte långt. I alla fall inte i den här spalten.
Det torde vara alla allvetande medborgare bekant att hälso- och sjukvården i vårt fädernesland var mindre komplicerad för snart femhundra år sedan.
Det påståendet vill jag påstå understryks av klosterbrodern Peder Månssons oförtäckta förord till den av honom utgivna Läkeboken 1522:
”I Svärike är thet stor skam oc skadhe. När nokor bliffuer sjwker reds skofwed och spadhe.”
Det kan inte ha varit någon uppmuntrande läsning för den tidens vårdbehövande.
Å andra sidan är det lika svårt för oss nutida att uttyda den dåtida yngre fornsvenskan.
Den fromme Peder Månssons verk är för övrigt en översättning av ett latinskt arbete från 1300-talet om den undergörande medicinen som sägs förlänga livet och bota alla krämpor.
Läkeboken inleds följaktligen med ett recept på aqua vitas, eller i dagligt tal – brännvin.
Det är inget elixir som numera tillhandahålls på Apoteken. För egen del gör det mig detsamma.
Huvudsaken det finns huvudvärkstabletter.