Bildning och utbildning

Det är kommunicerat av en professor i datavetenskap:

”Den moderna tekniken är inte lösningen på alla problem.”

Jag instämmer. Detta trots att jag inte är professor i nånting.

Det ska därvidlag tillstås att mina i livet insamlade kunskaper har sina begränsningar. Och tydligast i sådant som AI och IT.

Däremot har jag ett avgångsbetyg från nioårig enhetsskola i Oxelösund och bland annat med en 2:a i betyg i metallslöjd.

Det är givetvis ingen vunnen kunskap som berättigar till en professorshatt trots att, enligt min mening, även praktisk färdighet bör ses som en begåvningsfaktor. Och inte minst stående vid vägkanten med en punktering på ett cykeldäck.

Det kan även vara relevant att påminna om att en 2:a i det gamla sifferbetygssystemet, som gällde under min skoltid under senare hälften av förra seklet, innebar godkänt betyg i ämnet. Detta med det i mitt tycke onödiga tillägget: ”Icke oväsentligt under medel”. Hur ska för övrigt det uttrycket tolkas, positivt eller negativt. Ja, inte vet jag. Det var svårt nog att löda ihop det smycke jag lyckades tillverka i metallslöjden.

Lättare att förstå var mitt betyg i ordning och uppförande. Där blev jag underkänd och utan något som helst bifogat tillägg. Här vill jag anföra att  jag i vuxenlivet skött mig, om inte klanderfritt, så ändå någotsånär, med den hithörande brasklappen att man oftast bara minns det man vill minnas.

Jag påstår  inte att ordnings- och uppförandebetyget var orättvist, men man tycker att lärarkollegiet kunde ha tagit i visst beaktande att jag under rasterna hellre berättade oskyldiga Bellmanhistorier än hängde på skolgårdens rökruta med en John Silver i mungipan. Eller hellre och hellre. Jag kunde inte dra halsbloss. Och då var du lika hälsad i nämnda rökruta som en miljöpartist i Fjällräven-mundering i den kostym- och slipsklädda styrelsen för Ringhals kärnkraftverk.

Nu är jag trots allt inte helt tappad bakom ett hölass vad avser bildning och utbildning även om jag inte är medlem i Mensa, föreningen för människor med hög IQ. Det går inte att vara med överallt.

Nu är jag istället med i pensionärspingisen. Där räcker det med att kunna räkna till 11 poäng vilket ger ett vunnet set. Den poängräkningen klarar dom flesta av oss pingisfrälsta oldboys och oldgirls, inklusive mig själv. Värre är det med rörligheten vilket kan härröras till utbytta höftkulor, inopererade knäproteser samt en och annan hallux valgus som begränsar ett bra fotarbete.

Jag har i alla fall i mogen ålder gjort Högskoleprovet vid tre tillfällen. Det är ett kunskapstest som mäter förmågan att klara av studier på högskola eller universitet. Det var inga som helst problem.

Problemet var att jag sedan aldrig ansökte till en sådan fakultet eller institution. Jag valde istället en mer praktiskt inriktad utbildning . I det här fallet som lärling i mjölkylen på Tempos livsmedelsavdelning. Det jobbet trivdes jag med även om arbetsmiljön av lätt insedda skäl kunde vara något kylig.

Vad anbelangar utbildning i livets ständigt pågående skola tvingas jag medge att jag aldrig lärt mig att dricka kaffe. Det gör mig närmast till en invasiv art i Sverige där 99,9 procent av svenskarna såväl söcken som helg och var ledig stund däremellan hänger sig åt kaffetåren, påtåren och om så bjuds därtill tretåren.

Den kaffedrickare som av olika skäl missar sitt dagliga intag av koffein drabbas oftast av kaffeabstinens vilket kan leda till svåra humörsvängningar. Detta tillstånd  kan lindras med en burk uppiggande energidryck. Typ Red Bull. Låt mig dock vara tydlig med att det är ingen evidensbaserad behandling utan min egen hypotes och förmodligen med samma effektivitet som en helbrägdagörares hokus pokus.

Det kan likaså vara viktigt att informera om att den ovan redovisade procentsatsen på 99,9 procent i och för sig inte är statistisk säkerställd utan en undersökning byggd på mina egna iakttagelser vid regelbundna besök på diverse kaféer samt deltagande vid minnesstunder och begravningskaffe.

Jag dricker för egen del te. Det är en eftergift eftersom jag bäst tycker om hemgjord saft men det anses mindre vuxet.

Det positiva är att så gott som varje kafé lockar med tesorter i mängder av olika smaker förvarade i smakfulla teburkar. Den opretentiöse tedrickaren kan dessutom välja Liptons tepåsar.

Det kan stå Söderblandning, Munkte och Kalkstenssdrömmar eller egentligen vad tusan som helst på kaféernas teburkar men mer sällan vad teblandningen har för smakprofil: blommig, fruktig, örtig, djup smak av läder etcetera. Läderteet har jag faktiskt testat. Av misstag. Och det måste sägas, jag tar hellre ett lavemang. Eller kanske inte, förresten.

Jag kan annars tipsa om det svarta teet Lapsang Souchong med en intensiv smak av lägereld, tjära och rök. Det blir om inte annat billigare än en butelj whisky. Dessutom ger den nämnda tedrycken inga kännbara dagen-efter-biverkningar.

Tyvärr har jag med åldersrelaterad gubbirritation kunnat observera att nutidens kaféer tycks nöja sig med att tillhandahålla kaffekoppar medan det inte alltför sällan helt saknas specifika temuggar. Visst, en banalitet i en värld där en trumpen Trump och en putt Putin krigar om att vara herre på täppan medan Xi Jinping lurpassar bakom kinesiska muren för att i sinom tid kunna pika sina duellerande kontrahenter med ett ”Tji, fick ni”, men ändock en direkt diskriminering av oss tedrickare.

Nu är situationen som sådan att även vi tedrickare har att hålla till godo med kaféernas kaffekoppar modell mindre. För att ni fullt ut ska inse dilemmat är det att jämföra med att äta ärtsoppa ur en fingerborg. Detta uttryckt utan att jag provat den exemplifierade framdukningen i praktiken.

Däremot åt vi i lumpen och som soldater i fält ärtsoppa ur så kallad snuskburk. Det upplevdes som en kulinarisk läckerhet. Det tror tusan det. Det var den förnöjelse som stod till buds mellan exercisen i terrängen och grävandet av latringropar.

Det illa tålda grävjobbet ansåg fanjunkaren vara en passande uppgift för beväring König. Där hade jag uppskattat, det ska jag villigt medge, om det funnits modern teknik till hands.

Det enda som nu fanns till hands var istället en sketen fältspade.