Parkeringsproblematik

Jag har tjänstgjort på Skärgårdsvåfflan i sommar. Som parkeringsvakt.

Visserligen bara under en dag. Och knappt det heller, förresten.

Jag ledsnade efter en halvtimme och lunkade istället iväg och badade.

Det ska fasiken vara parkeringsvakt utan uniform och tjänstetecken.

Skärgårdsvåfflan är det alldeles särskilda våffelkaféet med sina deliciösa mat- och delikatessvåfflor och vy över Oxelösunds skärgård.

Det är helt klart en servering värd en omväg. Eller värd en resa i sig.

Det vill jag påstå trots min flyktiga inblandning som parkeringsvakt.

Det ska medges att jag påtog mig uppdraget vid Skärgårdsvåfflan utan att vara vare sig efterfrågad eller tillfrågad om det aktuella jobbet.

Det är sådan jag är, alltid snar att hjälpa till, eller för all del lägga mig i sånt ingen bett mig om och sånt jag inget begriper av.

Våffeldrottningen bakom succén med Skärgårdsvåfflan såg hur som helst inte ut att misstycka utan lät mig hållas i mina bestyr att visa bilåkande besökare vägen till områdets lediga parkeringsutrymmen.

Dock fanns det bilåkande besökare som vid ankomsten såg ut att undra över vad det var för krumelur som stod och gestikulerade med armarna som en förgången stins vid Krylbo järnvägsstation.

Det enda som fattades mig i det fallet var i så fall en gammeldags stinsspade.

Den av mig självvalda uppgiften som parkeringsvakt var ideellt betingad. Fattas bara annat.  Jag har trots allt folkpension och den kan man faktiskt (över)leva på om man avstår lingonen till havregrynsgröten och slutar slösa brödkanter på änderna.

Den oldboy eller oldgirl som önskar lite guldkant på tillvaron har därtill alla möjligheter att leta tomma läskburkar och PET-flaskor i papperskorgar.

I välfärds-Sverige finns alltid en utväg för alla, även om den inte alltför sällan leder till närmaste matbutiks pantapparat.

Våffeldrottningen har i efterhand via mejl låtit meddela att mitt  impulsiva, eller om ni så vill, tanklösa, inhopp som parkeringsvakt, utan hennes vetskap, trots allt uppskattats, åtminstone som jag tolkar innehållet i mejlet och att jag till nästa sommar på Skärgårdsvåfflan eventuellt kan komma att få en mer officiell status och förses med en gul väst med ett tryckt P på – samt en visselpipa!

Det tycker jag på ett bra sätt illustrerar att min framåtanda lönar sig. Låt vara inte i reda kontanter, men i visad uppskattning. Emellertid inte av alla.

Två unga så kallade backslickers med Stureplanslivet stämplat i pannan och uppdykande i en svart Audi cabriolet brydde sig inte ett vitten om mitt flaxande och mina parkeringsanvisningar och kan ha trott att jag var en förvirrad gamling på rymmen från hemmet att döma av deras roade ansiktsuttryck när dom klev ur sin sportiga kareta.

Jag hade också roligt enär det strax därefter oväntat föll en regnskur och storstadsjunkrarna ifråga struntat i att fälla upp lyxbilens sufflett.

Det kallas visst skadeglädje och är i och för sig inget eftersträvansvärt karaktärsdrag. Men vad sjutton, jag kan inte se att det ankommer på en oskolad parkeringsvakt att även ha koll på lokala regnskurar över sydöstra Sörmland, inklusive Skärgårdsvåfflan.

Jodå, jag har själv bil, men cyklar helst. Helst i medvind, vilket jag dessvärre observerat som mindre förekommande än det motsatta.

Det finns för övrigt ingenstans att parkera bilen för oss som saknar smartfån och därmed inte kan ladda ned påbjuden parkeringsapp.

Det gör att bilen oftast står parkerad på gårdsplanen hemmavid.

Det har den uppenbara fördelen att jag minimerar risken för en parkeringsbot samt att jag bidrar till ett minskat koldioxidutsläpp.

Det lär finnas ett 20-tal olika parkeringsappar runt om i Sverige. Du som bilsemestrar i vårt avlånga land tvingas således ha din smartfån nedlusad med alla möjliga och omöjliga parkeringsappar.

Hur smart är detta? Vi lever ändå inte i hästen och vagnens århundrade utan borde kunna frambringa ett  parkeringssystem som gör det lika gesvint att parkera bilen i en uppmålad ruta som att ställa cykeln i ett cykelställ. Men icke.

Parkeringsbolagen verkar därvidlag mer intresserade av profiten än att bidra till att reda ut parkeringsproblematiken.

Vi, torparhustrun och jag, nyttjar mestadels bilen vid besök på stormarknaden för inköp av nödvändighetsartiklar, typ mat, då.

Det skulle annars bli för åbäkigt för mig att ha fyra välfyllda matkassar hängande på cykelstyret plus en bal toapapper på pakethållaren.

Det är svettigt nog att utan packning ta sig upp och över krönet på den provinsiella mördarbacken, Ekebydalsbacken, på en herrcykel från anno dazumal.

”Du får väl köpa en elcykel”, tjatar bekantskapskretsen unisont. Det kan dom glömma. Fetglömma.

Jag vet, det kan verka tjurskalligt, men i mitt måhända fyrkantiga tänkande är en elcykel att likna vid att springa i en gångtävling.

Nåväl, vid stormarknader brukar det i allmänhet finnas gott om parkeringsrutor där kunder kan parkera bilen utan avgifter och appar och inte heller behöva klia sig i huvudet över parkeringsskyltar lika lättfattliga som den grekiska översättningen av Gamla testamentet.

Nej, här är problemet ett annat. Bilburna kunder vill parkera så nära entrén som möjligt och om möjligt vore helst av allt inne i förbutiken.

Jag medger, jag är likadan. Det är däremot inte detsamma som en mig närstående person hävdar att jag är till den milda grad så bekväm att seriefiguren Kronblom framstår som en inbiten arbetsnarkoman.

Trafikverket rekommenderar att parkeringsrutor generellt bör ha en bredd av 2,50 meter.

Det är en rekommendation som följs av ingen. I alla fall ingen stormarknad vi frekventerar, där parkeringsrutorna istället ”krympt” enligt samma skalbara affärsmodell som fått kaffepaketen att minska från 500 gram till 450 gram, dock till samma pris som tidigare.

Det kallas av handlarna för vinstoptimering och av kunderna för lurendrejeri.

Vi som prompt ska trängas i parkeringsrutorna framför stormarknadens entré måste besitta utbrytarkungen Houdinis egenskaper för att kunna öppna bildörren och ta oss ut och in i det egna fordonet.

Jag är i det avseendet belastad med ytterligare besvärligheter i form av min pågående förgubbning och mitt påtagliga midjeomfång.

Jag ser ingen annan utväg framöver än att cykeln måste nyttjas även vid våra inköp på stormarknaden.

Då givetvis utifrån premissen att torparhustrun låter sig transporteras på pakethållaren.

Det får i så fall anstå med balen med toapapper.