Reslust och olust

Torparhustrun vill att vi ska ut och resa. Oftare.

Detta för att berika oss på storslagna upplevelser.

Som om det inte hände tillräckligt här hemmavid.

Härförleden blev jag till exempel stucken av en geting.

Det är en upplevelse, det också. En smärtsam upplevelse.

Det jag i mitt plågsamma tillstånd upplevde som lika smärtande  var torparhustruns uppenbara avsaknad av medmänsklig medömkan.

”Gör det ont?”, var hennes lama inpass. Vad svarar man på sånt när man blivit angripen av en ilsken geting och diagnostiserar sig själv som så illa däran att valet står mellan att skicka efter en ambulans eller direkt tillkalla en bårbil. Nu behövdes inget av detta, enligt torparhustrun, som tyckte det räckte med en lindrande Tea tree-olja.

Som om hon nu vore specialist på komplicerade medicinska fall.

Var jag blev stucken? Det var på farstukvisten hemma vid torpet.

Jaså, ni menar kanske var på kroppen. Det var på vänstra ytterörat.

Det låter kanske inte livshotande, men icke desto mindre ska man ta ett getingstick på allvar och inte rusa åstad från det ena till det andra.

Det gjorde jag inte heller. Jag la mig istället en stund på kökssoffan och ömkade halvhögt mig själv i avsaknad av empati från annat håll.

Det blev det inte bättre av. Jo, den intensiva smärtan i örat gick i och för sig snabbt över, men torparhustrun ägnade lika lite intresse åt mitt ihållande pjunkande som en gökhona åt sina avkommor.

”Du kan ju få uppslag till dina skriverier”, envisas torparhustrun för att övervinna min olust till irrfärder, till egentligen var som helst, och hur som helst, för att beskåda något mer sjusjungande än torpets omålade husknutar, flagnande fönsterbågar och gistna vedbod.

Så låter det nu, minsann. Annat brukar det låta från det hållet när jag förklarar att jag måste sätta mig vid datorn och arbeta med mina texter. ”Du glor ju bara på Facebook”, låter torparhustrun då påskina.

Det är inte lätt att författa något odödligt med den klena stöttningen.

Vi har förresten visst varit ute och rest. Jag kommer i alla fall ihåg en bilutflykt till Säffle. Om än vagt. Det är inte klokt vad åren springer iväg. Vi hade hur som helst övergått till högertrafik, vad jag minns.

Vi var på en hundutställning i världsmetropolen vid Vänerns norra strand. Ursäkta, det ska självklart vara värmlandsmetropolen. Det gick hur bra som helst. Våran vovve vann, vilket är att betrakta som lika oväntat som om jag skulle vinna en VM-medalj i bygelhäst.

Mäkta stolt tågade torparhustrun in i vinnarcirkeln tillsammans med vår rastypiske vovve, allt enligt domarens bedömning. Det var bara ett fel. Det var fel. Torparhustrun hade missförstått prisceremonin  och istället förpassades vår vovve hastigt och mindre lustigt till en tredjeplats av klassens sammantaget blott tre utställda vovvar.

Vi lämnade därmed Säffle med svansen mellan benen. Ja, det vill säga torparhustrun och jag. Vovven viftade i vanlig ordning på svansen. Det stärker min misstanke att han är helt i avsaknad av vinnarskalle.

Däremot är han snäll. Men det vinner man inga prisrosetter på.

Vi företog den aktuella resan i en Volkswagen campingbuss. Det var ett fordon lika mycket, eller lika lite, att lita på som nämnde vovve.

Den blev inte lång stund i min ägo, VW-bussen. Den hade en irriterande vana att inte starta utan måste mestadels skjutas igång.

Jag vet ingenting om mycket, och till detta hör bilar och motorer.

”Det är antagligen startmotorn som är paj,”, trodde en bekant som  större delen av sin vakna tid står med huvudet i motorrummet på allsköns fordon vars nästa anhalt av finishen att döma sannolikt är  bilkyrkogården.

Nu är jag inte dum på alla sätt och vis utan kan med ledning av ifrågavarande fackterm räkna ut att startmotorn är en avgörande  komponent för att bilen ska starta. Därmed inte sagt att jag skulle vara ett ämne för jobbet som chefsmekaniker i ett formel 1-stall.

Den syssla jag möjligen skulle kunna klara i ett dylikt proffsteam är att bättra på putsen på tanklocket med Turtle Wax. Jaså, det finns inget traditionellt tanklock på en formel 1-kärra. Där ser man.

”Nu ska det funka”, bedyrade bekantingen efter att ha donat lite med skiftnyckeln i VW-bussens för mig tämligen okända inre domäner.

Glad i hågen gasar jag på med vinden och solen i ryggen mot Kapellskär för vidare befordran med en Viking Line-färja till Åland.

Den utflykten får jag göra ensam. Torparhustrun har ledsnat på att tvingas skjuta på den trilskande bussen efter varje stopp vid någon skräpig rastplats någonstans i Sverige. Tydligen litar hon inte på min försäkran att fordonet numera är i tipptopp-skick. Det gör hon rätt i.

Precis när det är dags att starta bussen och köra ombord på färjans bildäck händer det som inte skulle hända. Det händer ingenting.  Bussen är död. Däckspersonalen rycker på axlarna och förbereder sig för att hissa upp på- och avfartsrampen. Jag och min campingbuss står allena kvar på den nu ödsliga parkeringen vid färjeterminalen.

I sista stund förbarmar sig emellertid en ömmande mansperson ur  däckspersonalen över min utsatta situation och hjälper till att rulla bussfan, ursäkta, VW-bussen, över påfartsrampen och in på bildäck.

”Det blir en lugn och solig överfart”, upplyser matrosen i förbifarten.

”Det ska jag komma ihåg att njuta av”, säger jag, som om jag inte hade annat att tänka på än Ålands hav och dess storslagna arkipelag.

Jag har exempelvis skäl att fundera över vem som kan tänkas ställa upp och skjuta på och av campingbussen från färjan vid ankomsten till Mariehamn. Det är ju också själva den att torparhustrun med synnerligen svaga skäl hoppat av nöjestrippen. Nu när hon verkligen kunnat vara till nytta, vilket jag givetvis inte påtalar vid hemkomsten.

Det är istället med förvåning jag kan konstatera att campingbussen vid förtöjningen vid färjeläget i Mariehamn startar på första försöket.

Thank God for that. Eller om tacket ska riktas till den medpassagerare på bildäck som med sin reservdunk skvätte lite  bensin i campingbussens snustorra bränsletank. Svårare än så behöver det  inte vara att få en stendöd bil att starta. Tydligen.