Snillekommittén

Jag är ingen elak person. Ingen Moder Teresa heller.

Dock hjälpte jag vid ett tillfälle en äldre dam begripa sig på lasarettets parkeringsautomat. Det tackade hon översvallande hjärtligt för.

Detta inte minst med tanke på att det visade sig att hon saknade bil och trodde apparaten var ett nytt påfund för att beställa färdtjänst.

Det är en god egenskap att se varje människas positiva kvalitéer. Om sådana kan tänkas finnas.

Det för mig osökt in på trängseln av region- och oppositionsråd som uppbär sin försörjning i Region Sörmland. Detta till påstådd nytta för det allmänna och oss stackars sörmlänningar.

Vårdpolitikerna ska nu skära i verksamheten. Det trodde jag annars var kirurgernas uppgift.

Nu har det emellertid framkommit att det inte är diagnostiserade njur- och gallstenar som ska bort utan 700 ej identifierade regionanställda.

Minst risk att åka ut på ändan löper självklart region- eller oppositionsråden själva eller någon i folkskockningen av politiskt tillsatta pärmbärare. Det är en växande gruppering som inom det egna kotteriet tilldelats det nebulösa namnet politiska sekreterare.

Dom behövs dom också. Hävdar dom som får sina pärmar burna. Detta till skillnad från ett vårdbiträde som går och drar benen efter sig.

Det sista är i ärlighetens namn inte offentligt uttalat från regionstyret utan mitt eget spekulativa antagande, ska tillstås.

Tyvärr är det oklart vilka färdigheter för sitt ansvarsfulla värv som står att finna hos Region Sörmlands generöst arvoderade beslutsfattare.

Det måste dessvärre sägas att regionens exklusiva snillekommitté, vare sig den pågående eller den avgående, inte direkt excellerat i förnuftiga och förståndiga beslut.

Det är den andres fel, menar den ene, medan den andre menar att det är den andres fel. Eller hur man nu trasslar in sina tungor i gomseglen.

Det är än idag dolt i dunkel varför avgångsvederlaget till den plötsligt förklarade odugliga regiondirektören plussades på till Joakim von Anka-summan sju miljoner kronor istället för  avtalade väl så förmånliga två miljoner kronor.

Dumhet är visserligen inte straffbart. Men för att parafrasera landets statsminister: Allt som är lagligt är inte lämpligt att tillämpa.

Hur som haver föreslår regionstyret i besparingssyfte även frysta politikerarvoden. Det låter solidariskt att även våra företrädare i regiontoppen får känna på slit och släp och fattigdom.

Vi kan dock utgå ifrån att politikerna ifråga bidar sin tid och framöver föreslår retroaktivt arvode för det nu påtvingade ekonomiska bortfallet. Därvidlag är det inget fel på kreativiteten.

Beträffande region- och oppositionsrådens färdigheter relevanta för hälso- och sjukvårdsadministration förtäljs det att ett av regionråden tidigare haft sin födkrok som lokal lutsångare.

Det är ingen dum bakgrund alls, enär regionen uppvisar ett miljardminus och det brukar uttryckas: Ska det gå åt helvete, så ska det gå med musik.

Vet ni för övrigt skillnaden på enfrågepartiet Vård för pengarna och övriga partier i Region Sörmland? Vet ni det inte ska ni inte vara ledsna. Det är det ingen annan som vet heller.

Jag klickar mig in på ticketmaster.se.

Det är ingen hemsida jag besöker varje dag, eller ens besökt någonsin. Förrän häromdagen då.

Där kan man köpa biljetter till allt från Carolas kommande julshow till Babblarnas Sverigeturné.

Det kan för all del vara trevliga upplevelser. Personligen är jag emellertid skeptisk till utnötta ”O helga natt”. Då är den uppiggande barnramsan ”Bibbel Babbel Bubbel” att föredra.

Det är vi överens om här hemma i torpstugan –– jag och påhälsande barnbarn.

Till min egen överraskning, för att inte tala om torparhustruns häpenhet, är min tanke att beställa en biljett till någon av Taylor Swifts tre konserter på Friends arena 17, 18 och 19 maj.

Torparhustruns ointresse av att även hon bese evenemanget, som rullar på världen runt under namnet ”Eras tour”, är minst sagt påtagligt.

Förmodligen krockar det med nästa års golfpremiär.

Min entusiasm för stadionpop är annars tämligen svagt. Mitt kunnande i ämnet ännu sämre.

”Jag har varit på ”Hovet”, berättar min betydligt trendigare och uppdaterade hårfrisörska.

”Jaså, på vilken match då? frågar jag som är uppväxt med hockey på ”Hovet” på 1960-talet.

Här kan man snacka om att vara ute på hal is.

Hyggligt nog håller hårfrisörskan inne med skratten och förklarar istället vänligt för fossilen  i frisörstolen att Hov1 är en svensk hiphopgrupp.

Det var bättre förr när ”Hovet” var ”Hovet”.

Den amerikanska popprinsessans Sverigebesök är en händelse större än när Little Joe i TV-serien ”Bröderna Cartwright” framträdde på Gröna Lund på 1970-talet inför gallskrikande och avtuppade flickor.

Då vet ni. Ni som eventuellt var på plats.

Det var inte jag. Däremot har jag en autograf av Hans ”Tjalle” Mild. Vad det nu kan vara värt.

Taylor Swift är 2 000-talets gudinna för sina frälsta ”Swifties” på alla världens kontinenter.

Detta med ett naturligt undantag för den antarktiska kontinenten. Där saknas nämligen bofast mänsklig befolkning. Det tror fasiken det.

Medeltemperaturen ligger på minus 55 grader.

Det är ett klimat bara en pingvin kan gilla.

Det slog mig att alla kanske inte känner till ”Tjalle” Mild. Tvärtemot vad efternamnet  antyder var han en hårding och och en så kallad järnkamin i Djurgårdens IF:s fotbolls-och hockeylag på 1960-talet. Tufft snaggad var han också.

Den välkända hockeyfrillan är ett senare infall och lika fjompig som en bakvänd keps.

”Tjena, grabben” sa ”Tjalle” efter ett gästspel på ”Vallen” i Nyköping och kritade vant ned sin namnteckning i mitt framhållna autografblock.

Det var stort. Särskilt för mig som inte alltför sällan tilltalades med det inte fullt lika smickrande: ”Jädrans pojkvasker!”. Möjligen med rätta.

Det blir ingen Taylor Swift-konsert för mig.

Biljettsystemet till världsevenemanget ifråga är lika obegripligt som en bruksanvisning på mandarin.

Det behövs en stegräknare för att hänga med i alla steg som krävs för att överhuvudtaget komma på en väntelista till en ”Swiftie”-biljett.

Jag ger upp redan vid det första steget där man uppmanas att skaffa ett konto hos Ticketmaster.

Därtill ligger biljetterna nästintill i samma prisklass som en Rolex på andrahandsmarknaden.

Nu är jag inte alltför nedslagen över att missa populärkulturens senaste darling Taylor Swift på Friends arena.

Hon är bland annat känd för att skriva och sjunga uddiga sånger om sina ex-pojkvännner.

Dit hör emellertid inte jag. Vilket är en tröst.

Pengarna som kvarstår på nöjeskontot funderar jag istället på att satsa på en kontinentalsäng.

Kontinental kan översättas med storslagen.

Jag hittar en sådan i ett annonsblad för Jysk.

Den aktuella sängen reas ut för halva priset.

Det är ett erbjudande som om inte annat framstår som just storslaget. Fast jag vet inte, jag.

Det innebär i det här fallet 20 000 kronor.

Vad jag kommer ihåg kostade den säng jag hittade på Öppen Hand för en herrans massa år sedan 200 kronor. Plus att det dessutom ingick en närmast outslitlig och komfortabel ribbotten.

Jag vill inte verka snål, men vid närmare eftertanke håller den säkert ytterligare ett par år.

I ett värsta scenario får jag väl leta fram undanstoppade pinaler från tältsemestern på Gotland i början av 1970-talet och den hederliga luftmadrassen.  Om den nu håller tätt.

Låt vara att det är ett sovunderlag som näppeligen kan ses som kontinentalt.