Tema Biltema

Biltema kommer till stan.

Det är det roligaste som hänt i Nyköping sedan OBS Stormarknad sålde starköl på hyllan för folköl. Och detta till starkt rabatterat pris.

Kundtillströmningen lär ha ökat kraftigt.

Personalen varsnades efter några timmar om felleveransen och stoppade vidare utförsäljning.

Säg den glädje som varar beständigt.

Den bärande idén bakom Biltema är att kränga allsköns doningar du aldrig vetat att du behövde.

Varuhusets kafé erbjuder även en kundbonus: Raggmunk med fläsk för 59 riksdaler.

Det är ett prima koncept. Och recept.

Biltema sägs länge ha velat etablera sig inom Nyköpings härad. Nu är det visst färdigvelat.

Biltema har med hela handen pekat ut ett etableringsläge och kommunens styre har öppnat stora famnen till den kärkomna protegén.

Det är nu inte alla som gillar läget. Det tänkta nybygget vid den aktuella platsen riskerar att punktera stadsdelen Brandkärrs gröna lunga.

Konflikten kan beskrivas som en fejd mellan hårdföra propagandister för geschäften, som tycker att eko-protestanterna ska hålla käften.

Det är heller ingen pluttig Friggebod som ska infogas i grannskapet. Här pratar vi bautaprojekt. Bara Biltemas försäljningsyta beräknas uppta en yta ungefärligen av en fotbollsplans storlek.

Då kan det bli svårt att hitta en skruvmejsel.

Hela den av kommunen försålda marken kan med gamla mått mätt uppskattas till 4 tunnland. Det är mer än en parkeringsruta. Fler än två också.

Det är mellan tummen och pekfingret uppemot tusen parkeringsrutor. Eller ännu fler.

Trädfällning till trots kommer du ändå att känna en liten doft av naturen i området. Detta i form av Biltemas grönsåpa baserat på tallolja.

Biltema räknar med att sätta spaden i Brandkärrsjorden innan årsskiftet. Men. Man ska aldrig ropa hej förrän man kommit över bäcken.

Eller förrän man fått ett bygglov i brevlådan.

Det är förresten inget ordstäv att ta på allvar.

Det går att ropa hej lite när som och var som.

Vid en vistelse i Jämtlandsfjällen sinkades jag och medvandrande friluftsfriskus av ett stridande vattendrag som korsade vandringsleden.

Vi insåg därmed att vi skulle tvingas ropa hej innan vi kom över det skummande älvvattnet. Detta till en i förväg beställd kvällsvard framför en sprakande brasa vid Blåhamra fjällstation.

Det skymmer hastigt i fjällvärlden, men vi hittade så småningom ett lugnare, smalare och grundare vadställe och kunde vandra vidare i blöta ullstrumpor med månen som led-lampa.

Jodå, sent omsider nådde vi etappmålet.

Tämligen sura såväl invärtes som utvärtes.

Jag har faktiskt vid ett tillfälle besökt Biltema vid en handelsplats i Östergötland. Vad mitt ärende var kommer jag inte ihåg.

Det var på vintern och eventuellt behövde jag införskaffa en hink talgbollar till torpets fåglar. Det hade jag å andra sidan inte behövt åka till Östergötland för att anskaffa.

Hur som helst. Jag hittade på en av alla hyllor en vridvinkelmätare för 129 spänn. Som hittat, kan man tycka.

Det blev emellertid ingen affär. Efter en stunds resonerande med mig själv frågade jag mig själv: Var, när, hur, ska en dylik mojäng användas?

Svaret blev att jag verkligen inte har en aning.

Torparhustruns paroll är att man köper något på ett köpcentrum, oavsett behov eller inte. Hon är i det fallet själv ett lysande föredöme.

Vad hon fyllde kundvagnen med på prylhuset Biltema har jag lyckligtvis lyckats förtränga.

Däremot minns jag väl vad jag själv fyndade, nämligen ett storpack Kexchoklad.

Den ringa vinsten åts upp av bensinkostnaden.

Nu kan det för all del vara så att torparhustruns inköpsrally på Biltema visar sig vara varor helt nödvändiga för vår överlevnad på torpet. Jag hoppas därvidlag på en hygienisk IR-termometer för febermätning med tydlig bakbelyst LCD-display.

Den vi har saknar nämligen bakbelysning.

Häromveckan letade jag trattisar i Ryssbergen.

Jag parkerade vid en daggvåt skogsglänta.

Genast öppnade sig naturens välfyllda visthusbod framför mina ögon. Njae, inte riktigt.

Det jag såg var tre dumpade sängmadrasser!

Det kunde jag på egen hand artbestämma utan att vara mykolog. Vet ni inte vad det är? Det är det latinska namnet för svampkännare.

Det har jag slagit upp i ett lexikon. Min lingvistiska begåvning stannar vid svenska och sörmländska. Det kommer man inte särskilt långt på.

Vad finns å andra sidan att se bortom torpets gistna uthus i hembygden Bergshammar.

Det skulle i så fall vara Haparanda kyrka. Den byggnaden har inte många velat se.

Det är förståeligt menar dom som sett den.

Nu ska ni få er berättat om storbondens son som under bondetiden i Sverige läste latin på högre allmänna läroverket för gossar i Malmö.

Hemkommen skulle kandidaten bravera med sin nyfunna latinska bildning inför gårdsdrängen: ”Din dumma drängajäkel, vet du att lastbilen Scania är latrin för Skåne?”

”Nej, det visste jag inte”, svarade drängen och fortsatte bligande: ”Jag brukar använda dasset”.

Det visar på något vis att det kan vara lika intrikat att lära sig skillnaden på latin och latrin som på grönkremla och lömsk flugsvamp.

Den förra är ätlig, den senare oätlig.

Den kunskapen rekommenderas att du tillägnar dig om du är ett blåbär i svampmarkerna.

Den som förväxlar arterna ifråga kan ha ätit svamp för sista gången – och inte bara svamp.

Dessvärre hade jag vare sig lust eller praktisk möjlighet att forsla bort sängmadrasserna.

Bagageutrymmet i bilen var ställt i ordning för att rymma den förväntade svampskörden.

Det besväret kunde jag ha besparat mig. Mitt snubblande i skogen blev resultatlöst.

Min medföljande svampletare, vovven Spike, hade bättre lycka i sitt sökande. Viftande på svansen nedlade kanaljen sitt byte framför mina för tillfället införskaffade Tretorn-stövlar.

Jag bedömde det som ett artskilt svampexemplar. Sannolikt en multnad biltvättsvamp.

Den såg föga aptitlig ut. Till och med den matfriske Spike rynkade besviket på nosen. Han är annars inte så kräsmagad av sig.

Det finns mer än bär, svamp och ramslök i skog och mark. Det är ett sagoland för sakletare. Inte alldeles olikt Biltema, faktiskt.

Varhelst du stövlar fram i terrängen kan du påträffa en improviserad bilkyrkogård: läckande batterier, rostiga karossdelar, sunkiga säten etc.

Det kan säkert vara en intressant naturupplevelse, det också. Det är ju inte alla som blir exalterade inför upptäckten av eventuell harspillning.

Vanligt i skogens mångfald är även kasserade och avstjälpta bildäck, på eller utan fälg. Det är inte utan att det är lika förekommande som älg.

Jag och sprakfålen Spike vistas gärna i den talrika tallskogen nästgårds med Enstaberga. Där stod en gång i tiden en övergiven toalettstol! Det gjorde den länge och väl, stod kvar där.

Varför och hur den kommit dit är svårt att sia om. Det skulle kunna vara på initiativ av kommunen, som en service för vandringsbenägna sockenbor eller vilsegångna utsocknes med ett trängande behov av att uträtta sina behov.

Det håller jag emellertid som mindre troligt.

Beslutsfattarnas omtanke om bystan är trots allt rudimentärt. Deras intresse av kommunens glest befolkade delar kan i stort sägas inskränka sig till att inhösta miljösanktionsavgifter av den bonnläpp som missförstått lagtexten för en trekammarbrunn. Eller utöva tillsyn över brandskyddet i bygdens mestadels utrangerade hönshus.

Jag vill i nämnda fall understryka att jag inte talar i egen sak utan som allmänt gnällig gubbe. Det är om inte annat torparhustrun villig att skriva under på. Vilken dag i veckan som helst.

Min slutsats är att toastolen intill skogsvägen i  Enstaberga är att hänskjuta till privat kreativitet. Det är vackert så.

Det måste ändå frambringa en viss transpiration att transportera och placera ut en synbart begagnad WC-stol i skogsbrynet.

Där stod den som ett monument över människans tilltagsenhet. För att inte säga oförstånd.

Den illa anbringade WC:n sprängdes efter en tid i bitar. Jag var inte åsyna vittne men åhörde smällen i sällskap med den merendels skogstokige Spike. Han gillar naturen och inte minst djuren. Särskilt över fälten vilt flyende fältharar.

Här kan jag lugna er som nu kanske funderar på en insändare under signaturen ”Djurvän” med att jakten tar slut innan den ens börjat. Eller närmare bestämt efter åtta meter.

Längre än så sträcker sig inte Spikes koppel.

Direkt efter detonationen kan jag genom tallstammarna skymta två tonåringar som knattrar iväg på sina mopeder. Synbart brådskande.

Grabbarna ifråga har utan tvekan en lovande framtid som inhyrda fyrverkerimästare på nyårsafton. Eller som professionella dynamitarder.

Den sensmoralen baserar jag på påträffade och utspridda porslinsdelar i terrängen.

Hemma igen efter det magra utfallet i svampskogarna i Ryssbergen har torparhustrun förväntansfullt förberett en måltid på kantarellrisotto.

Den är himmelsk god. Den ska ni prova. Då rekommenderar jag att ni följer originalreceptet.

Det gjorde inte torparhustrun. Av lätt insedda skäl.