Ten(n) and out

Tanken slår mig när jag för en stund hämtar andan på en bänk inne vid Willys servicebutik. Jag kan ta mig tusan vara en celebritet!

Eller om jag kanhända uppfattas som ett original.

Det är trots allt påfallande ofta att det senare får till följd att man även skattas som det förra. Vad jag menar med detta är Jokkmokks-Jokke.

Var och varannan kund stannar i alla fall till och stirrar ogenerat på min harmlösa person. Det gör mig lätt generad. Och lite smickrad.

Jag börjar nära en förhoppning om att kanske få skriva en autograf eller tillfrågas av en kund om jag kan tänka mig att ställa upp på en selfie. Det är sådant ryktbara personer fyller dagarna med. Detta vid sidan av att öppna dörrarna inför allmogen och visa upp sina stilfulla hem med lösöre från fina inredningsbutiken Svenskt Tenn.

Den nivån på kändisskap har inte jag nått. Inte riktigt än. Det är i alla fall inga trendiga inredningsmagasin som hört av sig och velat hälsa på här hemma i torpet. Hittills.

Detta trots att vi faktiskt har en plåtburk i köket med dekor av den erkände formgivaren Stig Lindberg. Det är en Berså kaffeburk med trälock.

Den kan man säkert göra sig en hacka på genom att lämna in till ett bättre auktionshus, föreslår jag entusiastiskt för torparhustrun. Hon tittar på mig som om jag vore mindre vetande. Vilket jag råkar vara. I just det här fallet.

Torparhustrun säger sig bestämt veta att man kan hitta en Berså kaffeburk på vilken loppis som helst. Och därtill till en blygsam penning.

Där talar sakkunskapen. Torparhustrun har nämligen en inre gps som gör att hon sällan missar en loppisskylt utefter Sveriges vägrenar. Det är väl en form av talang det också.

Det finns i och för sig ingen inredning från Svenskt tenn i torpet men däremot svenskt tenn. Det är en tennkanna, ett hederspris från  1960-talet med mitt för- och efternamn ingraverat. Det kan förstås vara aluminium också. Jag är ingen expert på legeringar.

Bortsett från vetskapen att jag har en hel del amalgam i käften.

Den oestetiska fyllningen saknar antagligen Sveriges allra största titaner och mina jämlikar på kändishimlen. Där putsas istället det yttre med tandblekning. Eller rent av sandblästring.

Ber om ursäkt. Det ska vara saltblästring.

Vad jag hört är dock bägge metoderna effektiva vid rengöring och missfärgningar.

Den ena vid rost, den andra vid gula gaddar.

Varför just jag tilldelades det beskrivna hederspriset har tyvärr fallit mig ur minnet. Det bör ha något med mina ungdomliga idrottsliga prestationer att göra. Jag var bland annat med i  skolmästerskapet i stafettlöpning på Ramdalens idrottsplats i Oxelösund.

Vårt lag kom åtta. Vilket var detsamma som dyngsist.

Den blygsamma placeringen bidrog jag i allra högsta grad till genom att tappa stafettpinnen. Det är ingen bedrift som vanligtvis belönas med ett hederspris.

Inte den här gången heller.

Nej, vid närmare begrundan kan jag ha erhållit tennkannan ifråga när jag vid ett tillfälle hedrades med utmärkelsen ”Bästa kamrat” i IFK Oxelösunds pojklagsfotboll. Det var en ära.

Jag har alltid försökt uppmuntra mina kamrater. Det är mer än man kan säga om deltagarna  i stafettlaget. Där var det ord och inga visor.

Det snällaste jag hörde var: ”Jädrans fummelpelle!”.

Det gick bättre i längdhopp. Där var jag funktionär. Min uppgift var att handha måttbandet. Där vill jag påstå att jag i varje fall höll måttet.

Willys kunders uppenbara intresse för min person ska visa sig ha en ack så banal förklaring. Jag har råkat placera mig på en bänk intill kvällsblaskornas upphängda löpsedlar.

Det är med andra ord inte min lealösa och vårbleka person som fångar kundernas blickar.

Det är tidningarnas löpsedelsrubriker.

Lika bra det. Det är inget för mig. Kändisskap.

Jag skulle antagligen snubbla på röda mattan.

Den ena löpsedeln lockar för övrigt med den säsongsinspirerade rubriken: ”Enklaste sättet att öppna en grillkolpåse”. Det är säkert en ovärderlig konsumentvägledning för målgruppen.

Dit hör inte jag. Torpet har elektrisk spis.

Den andra löpsedeln satsar i sin tur på ett ständigt aktuellt tema: ”Gå ner i vikt till sommaren”. Så fasen heller, tänker tvärviggen i mig.

Jag köper istället en kexchoklad och mumsar i mig.

Det känns gott att motsätta sig vikthetsen.

Från det ena till det andra. Vart tog resekatalogen vägen? Den publikation som lockade oss till charterdestinationer med dom fyra s:en: sand, sol, synd och sprit. Vilket av s:en som hägrade mest kom an på den enskildes tycke och smak.

Vissa värdesatte playan, andra det hedonistiska utbudet, vilket var detsamma som grisfest.

Jag har i tidigare kåserier berättat att jag personligen saknar håg för att flänga jorden runt.

Det finns inte på kartan att jag ska bortprioritera torpets all inclusive.

Nej, borta må vara bra men torparhustruns pannkakor är ändå bäst.

Jag kan icke förty sakna resekatalogen. Denna bladvändare med en blandning av fakta och fiktion. Vad som var vad var ofta svårt att veta.

Beskrivningen och bilderna av chartermålen målades ut som skönare än Edens lustgård.

Detta i bjärt kontrast till en del återvändande charterturisters berättelser om fjorton dagars vistelse på en plats och ett hotell inte så lite  påminnande om förhållandena i Hades dödsrike.

Det ska understrykas att jag inte är helt tappad bakom en vagn vad avser den stora världen. Jag har nämligen varit på charterresa till Mallorca. Det var för cirka 50 år sedan.

Jag köpte en sista-minuten-biljett på Arlanda  och hamnade i Palma Nova på Hotel Club 33. Där var det synnerligen glatt, dag som natt.

Det var emellertid inget ställe för en ung man som jag och uppväxt i Oxelösund med ett nöjesutbud att jämföra med det i Vatikanstaten.

Det kan verka som en orättvis liknelse. Då i Vatikanstatens ögon. Det väcker trots allt muntration när påven visar upp sig i sin skojiga mössa.

Förresten var min hemstad Oxelösund inte heller alldeles befriad från folklig underhållning.

Vid ett tillfälle varje vinter spelade dansbandet Sven-Ingars på Cupol. Det var mäkta populärt. Vare sig man var danslysten eller bara lysten.

Hur som helst förde jag på tal frågan om en eventuell förflyttning från Hotel Club 33 till ett boende inte fullt så inriktat på 24-timmars hallabalo. Clubvärden såg uppriktigt förvånad ut. Även om han kanske allra mest såg sliten ut.

Det var antagligen väl så tröttsamt för en clubvärd att kväll efter kväll sitta vid hotellpoolen och klinka Anna och mej (Me and Bobby McGee) med en jamande röst likt en ostämd katt och på en gitarr, inte alltid med alla strängar intakta.

Jag fick byta till ett mindre familjehotell.

Det passade mig utmärkt. Bortsett från utsikten från rummet. När jag förväntansfull drog isär gardinerna stirrade jag rakt in i en gränd. Det kunde jag till nöds köpa. Värre var att gränden även nyttjades flitigt av herrar med blåsbesvär.

Nu var det få som reste med Club 33 för Mallorcas vyers skull. Det som lockade ungdomar från Haparanda till Ystad var svenskhaket Pepe’s bar. Vad man brukar kalla ett hål i väggen.

Där hamnade jag också en afton. I studiesyfte.

Vad jag lärde mig där? Jo, att chokladdrinken Lumumba serverades i glas stora som mjölkspannar i en sörmländsk la’gård. Och till inte många pesetas alls.

Det fick till följd att mången obetänksam gäst på Pepe’s redan tidigt på kvällen tvingades kasta in handduken. Och av bartendern rätt och slätt förklarades – ten and out!