Du hittar den på familjesidan, oftast inklämd mellan bröllopsbilderna och dödsannonserna.
Den kortfattade uppmaningen:
”Uppvaktning undanbedes.”
Tydligen önskar undertecknaren under inga omständigheter fira sin födelsedag.
I vart fall inte med släkt och vänner.
Den inställningen kan man hysa sympati för.
Det är ett överskattat nöje att ha folk stå och trampa i farstun i väntan på att få överräcka en färdiginslagen Aladdinask från OKQ8 eller en flaska högst ospecificerat rödtjut från Bulgarien.
Som om jag skulle veta något om den saken.
Jag har aldrig på min bemärkelsedag behövt annonsera om att uppvaktning undanbedes.
Det motsatta vore i så fall mer aktuellt.
Emellertid drar jag mig till minnes ett tillfälle när min födelsedag faktiskt uppmärksammades.
Jag var på vårdcentralen för att ta ett blodprov när undersköterskan förhörde sig om mitt personnummer och observerade min högtidsdag.
”Gratulerar”, sa hon och stack utan förskoning in kanylen i mitt tillhandahållna armbågsveck.
Den gratulationen hade jag kunnat vara utan.
Blodvärdet var dock okej. Som plåster på såret.
Det hände sig en annan gång att det på min årsdag låg en försändelse i postlådan som såg ut att kunna vara ett kolorerat gratulationstelegram.
Från vem? frågade jag mig själv uppsluppet.
Det blev jag snabbt varse. Dessvärre.
Det var ett massutskick från Postkodlotteriet.
Det här med att avsäga sig uppvaktning är ett belevat sätt att gardera sig mot eventuellt uppdykande halvsysslingar, tidigare grannar, konfirmationskamrater och gamla lumparpolare.
Den typ av livfulla gratulanter som rensar rent på buffén, tömmer barskåpet och mår illa i soffan. Gratulanten avslutar sedan med att somna på toaletten. Som grande finale.
Hipp, hipp, hurra och fyrfaldigt leve i all ära.
Det finns vederkvickelse att finna på annat håll.
Till exempel i den amerikanske baptistpastorn Harry Emerson Fosdicks filosofiska ord:
”Bitterhet förblindar livet, kärlek smörjer dess ögon.”
Nu läser inte alla människor baptistiska skrifter. Eller livgivande poem överhuvudtaget.
Det finns trots allt mer handfast lektyr. Och om det vill sig väl även mer berikande läsning.
Jag känner folk vars litterära referenser stannar vid Travronden och tror att Gustaf Fröding är en säker spik i fjärde V75-avdelningen.
Han eller hon kan ju för övrigt vara rätt ute.
Detta med tanke på att tävlingshästar i stort sett kan heta vad sjutton som helst.
Här ska blott nämnas travaren Pannkakan. Följdriktigt med en avkomma döpt till Plätten.
Hur som helst. Jag tillåter mig att förenkla citatet från bapistpastorn till vardagssvenska:
”Det är saligare att ge än att få.”
Här är det på sin plats att utfärda en varning. Du ska akta dig för att ställa i utsikt presenter i den exklusivare prisklassen. Detta gäller särskilt vid uppvaktningar av den egna moatjén.
Det kan annars gå som i Thore Skogmans klämmiga schlager ”Guld och gröna skogar”:
”Hon önskade sig en bil och fick en nagelfil.”
Du kanske tänker att det ändå är tanken som räknas. Det är naivt tänkt.
Detta i synnerhet när den eftersträvade ”resan till söderhavets strand blev till en cykelsemester i Götaland”, för att citera den glada trallgöken från Hallstahammar.
Vi har fått en ny landshövding i Sörmland.
Det är regeringen som egenhändigt förärat den utsedda personen den upphöjda positionen.
Det borgar för att valet är i sin ordning.
Det utmärker nämligen riksstyret allt sedan Arboga möte 1435, att alla beslut är korrekt fattade. Möjligen av folket inte alltid så uppfattade.
Tituleringen landshövding kan i nutid kännas avslagen. Typ som pilsnerfilmer från 1930-talet.
Den åskådliggörande bilden stärks av att det förnäma ämbetet ifråga medger städslande av såväl privatchaufför som husfru i hushållet.
Det som lockar med missionen i Sörmland verkar i varje fall inte vara tjänstebostaden i residenset vid Stora torget i centrala Nyköping.
Länets nytillträdda landshövding noterade bekymrat vid en visning av tjänstebostaden:
”Var ska jag slänga mina sopor?”
Turligt nog är den nya hövdingen folkbokförd på en adress i Stockholms innerstad och har i värsta fall möjlighet att ta med sig soppåsen dit.
Jag har ofta undrat hur rekryteringen går till.
Det är sällan man ser en arbetsplatsannons där en landshövding sökes. Eller för den delen hör talas om tjänstemannaproffs med kvalificerade cv:n som kallats till anställningsintervju.
”Det är inget du behöver bry dig om”, näpsar torparhustrun här hemma samtidigt som hon oförtäckt låter meddela att bilen måste tankas.
Det är underförstått min uppgift. Därmed även min utgift, enligt hennes sätt att se på saken.
Själv har hon lagt pengar på nya golfklubbor.
Det kallas i vårt hem för gemensam ekonomi.
Det kan å andra sidan vara klokt att uppmuntra torparhustruns oförtrutna golfsvingande.
Varje 18-hålsrunda tar ungefär fyra timmar. Då får jag tid över för mina egna intressen, om jag nu bara hade några sådana. Förutom att glo på fotboll på TV och klia vovven på magen.
Det är stunder jag värdesätter. Vovven också. Som jag tyder hans vällustiga suckar.
Tillsättande av tjänster i den statliga sektorn omgärdas annars av höga krav på saklighet i rekryteringen. Såsom förtjänst och skicklighet.
Sörmlands sex senaste landshövdingar är alla hämtade från riksdagens fögderi.
Det ska antagligen ses som att det är där, och enbart där, sakkunskapen står att finna.
Den undersåte som till äventyrs drömmer om residensets fina salonger ges andra möjligheter.
Du kan exempelvis visa ditt intresses av att ställa upp som extra serveringspersonal vid landshövdingens representationsmiddagar.
Det finns nu tvivlare som vill påskina att landshövdinguppdraget är ett belöningssystem, inrättat av och reserverat för, landets partielit.
Däruti har jag ingen otvetydig uppfattning, enär den förhärskande rekryteringsprocessen i mina ögon är förvånansvärt jämförlig med regeringens invandrings- och migrationspolitik.
Det vill säga lika dunkel och dimhöljd.
Gudbevars har jag en gång i min fagra ungdom faktiskt varit kallad på anställningsintervju.
Det gällde en tjänst som väktare på Securitas.
Tydligen gjorde jag ett pålitligt intryck. Jag fick jobbet vid sittande konferensbord.
Det kan också ha berott på att jag var den enda sökande till den lediga platsen.
Jag skickades omgående på en endagsutbildning på huvudkontoret i Stockholm och kvitterade ut såväl tjänsteuniform som uniformsmössa.
Den outfiten hade få inslag hämtade från den tidens stilikon och rockstjärna David Bowie.
Väktarmunderingen var mer i stil med stinsen i Krylbo. Då förutom stinsspaden.
Vi var en kvintett väktaraspiranter från Mellan-Sverige på plats för att lära oss gebitet.
Vi instruerades bland annat i hur man skulle agera vid en uppfattad trängd situation.
Det var enligt kursledaren bara att snabbt som attan lägga benen på ryggen.
Vi aningslösa väktaraspiranter tittade osäkert på varandra innan vi insåg att det var ett skämt.
Konfrontationer skulle överlag undvikas vid eventuella incidenter.
Det direktivet tackade jag särskilt för då jag helst vänder andra kinden till vid handgemäng. Vilket är detsamma som att be om mer stryk.
Väktaren bär vare sig skjutvapen eller batong.
Det ansågs utgöra en påtaglig risk. Vad jag förstod allra mest för väktarens eget väl och ve.
Det är begripligt. Vi aspiranter gav samtliga intrycket av att vara upplärda i söndagsskolan och att aldrig ens ha provskjutit ett ärtrör.
Undertecknad i det fallet icke undantagen.
De tio budorden kan jag bättre. Sämre kan det vara med efterlevnaden.
Den beväpning som tillhandahölls väktarkåren i Securitas var istället en visselpipa.
Alltid något, sa Gubben på Skäret när han jagade sjöfågel och fick en måsskit i huvudet.
Det positiva var att den oss tilldelade visselpipan inte krävde någon längre utbildning.
Huvudsakligen innebar väkteriet tillsyns- och nattronder vid Nyköpings fabriker och företag.
Det var inget jobb för den lättskrämde. Jag hastade lätt skrajsen igenom tomma och mörka industrilokaler där varje litet ljud fick mig att med svettiga händer famla efter visselpipan.
Vem som nu skulle ha hört den fjuttiga signalen.
Vid en nattrond passerade jag i full uniformsstass danshaket Värdshuset där efter stängning några glada laxar dröjt sig kvar på gatan utanför.
Min uppenbarelse väckte ytterligare munterhet, speciellt min storslagna uniformsmössa med ett guldglänsande väktaremblem fastsytt i framkant.
Givetvis skulle gökarna i det uppsluppna sällskapet prompt prova min tjänstehuvudbonad.
Mina vädjanden om att ge tillbaks skärmmössan tog ingen notis om.
Här hade en kraftfullare beväpning behövts än en visselpipa. Lämpligen en raggig schäferhund.
Den typen av fyrbent närvaro brukar ha en remarkabel effekt på tillnyktringen.
Till slut kom persedeln på rätt plats igen. Högst upp på min hårfagra skult.
Där blev den dock inte kvar särskilt länge. Veckan efter sa jag upp mig.
Jag tyckte mig aldrig riktigt passa i väktaruniform.
Allra minst i den tefatsstora mössan.