det blir inte roligare än så här

Proletär eller höglitterär

Höstens fallna löv gör mig melankolisk.

Jag kläder mitt sinnestillstånd i ord:

Ett lövtäcke skyddar bra runt häcken

men värmer inte häcken på Näcken.

Det skaldade får mig att rycka upp mig.

Lätt euforisk återger jag raderna för en gammal själsfrände för att höra hans vitsord:

”Det är inte Shakespeare precis”.

Nähä! Det ska han säga vars egna litterära referenser stannar vid den allsvenska fotbollstabellen. Eller vid menyn på den lokala pizzerian.

Det gör heller inte saken bättre att jag ger honom en chans till bättring. Han tycker att jag ska hålla mig till det proletära, inte försöka mig på det höglitterära.

Det gör mig något undrande. Mest till var han lärt sig prata så kultiverat.

Han brukar endast öppna munnen för att be att få extra av allt på sin beställda kebabpizza.

Det ena behöver inte utesluta det andra. Det går att roas av Frans G. Bengtssons ”Röde orm” likväl som av en novell i barn- och ungdomstidningen ”Min häst”. I vart fall vad jag hört.

Mindre roligt kan det vara att läsa V75-raden.

Nåja, det är nog ändå ingen plats för mig, skaldekonstens estrad. Jag saknar den bohemiska själen och fallenhet för att klottra ned vers- och rimrader på baksidan av krognotor. Dock kan jag tänka mig att gå på lokal om andan faller på.

Det gör den i och för sig sällan. Det har torparhustrun låtit mig veta.

Nej, det är bäst att bli vid sin läst. Eller vid sin läsk, som bryggaren sa när han tillfrågades om att börja tillverka maskrosvin i 3-litersdunkar.

Min relation till det bokliga är när allt kommer omkring vilda västern-serien Bill och Ben i pocketutgåva. Och senast ett verk med den vederkvickande titeln ”Konsten att bli gammal”.

Det är inga publikationer som lär diskuteras på Svenska Akademins after work på torsdagarna. Där ses folkliga författare som ett osmakligt hårstrå i ärtsoppan.

Personligen hoppas jag varje år att litteraturpriset postumt ska tillfalla Axel Wallengren, pseudonymen Falstaff, fakir. Det var han som i slutet av 1800-talet  knåpade ihop versen:

Qvast och qvinna begge 2

pläga stafvas nu med k.

Lysande lyrik. Där ligger man efter. Där också.

Precis som med elräkningen från Vattenfall.

Hur som helst är det höst och jag kvistar iväg till bygghandeln och införskaffar en ny lövräfsa. Den beskrivs som ergonomisk och extra bred.

Mitt intryck är att det är jädrigt dyrt för ett plastskaft och några pinnar i samma material. Men, men, det kostar att kunna visa upp ett hemman lika välskött som Tullgarns slottspark.

Torpets lövbetäckta tomt ska snart vara renkrattad, tänker jag och påbörjar optimistiskt räfsandet. Det är tidsödande. Och lika tröstlöst som att vispa grädde med en tandpetare.

Löven i mina hopsamlade högar gör hela tiden små dröjande piruetter i vindilarna för att återigen landa på den nyss så välkrattade backen.

Problemet har nu löst sig på annat vis. Jag lejde helt sonika arbetsfolk från trakten, gamla i gården och vana vid hårda dagsverken.

Dom fällde raskt alla tomtens lövträd.

Nu har vi inga löv längre. Inga lövträd heller.

Vi har däremot ved som räcker i flera vintrar.

Den politiska gräddan har uppträtt i Agendas partiledardebatt i SVT och upplyst massorna om vilken fråga som står högst på agendan. Det är att utmåla varandra i passande kulörer.

Gångbara färgblandningar är i det sammanhanget en rödgrön röra eller en blåbrun smet.

Den senare potpurrin av kulörer skapade för övrigt en ordfejd mellan Dr Jekyll och Mr Hyde som fick de båda pamflettisterna att skifta ansiktsfärg.

Till slut kunde programledaren få trätobrödernas koleriska polemik att ta slut.

Som sagt. Proletariatet ska framledes slippa huvudbry över partiernas valmanifest och istället förmås gilla eller ogilla en färgkombination.

Det anses antagligen bli lättfattligare så.

Det gör ingen skillnad för mig. Jag tar inte parti för någon färg utan ser livet i svart eller vitt. Det hindrar inte att vi har färg-TV i torpet.

Det är ett krav från övrig person i hushållet.

Jag är således opolitisk. Det ska inte uttydas som att jag även är opålitlig. Det vore fel.

Det anser jag bevisat av att jag ansvarade för klassens insamlade slantar till en skolresa på mellanstadiet i lärosätet D-skolan i Oxelösund.

Det var dock inte jag som bestämde resmål.

Det gjorde fröken. Det var en missräkning.

Strängnäs domkyrka är inte Lustiga huset. Och Sten Sture den äldres sarkofag må vara en skattkammare, men är ingen Skrattkammare.

Paradoxalt nog kunde skolutflykten ifråga ändå summeras som: ”Slutet gott, allting gott”.

Detta helt och hållet tack vare den ambulerande glassförsäljaren på kyrkbacken.

Partiledardebatten i SVT var klargörande. Det ansåg alla partiledarna efter debatten.

Detta oaktat framkom inga belägg som talade för att tittarna ska ha delat den åsikten.

Det får anses styrka parafrasen: Struntprat är struntprat, om ock ur gyllne trutar.

Hågkomsten är att tidigare Bondeförbundet vill satsa på bönderna. Och på lands- och glesbygden och dess gudsförgätna sockensamhällen.

Den monotona visan har vevats tidigare, om än av andra tongivande positivhalare i partiet.

Bondeförbundet tillkom på 1910-talet under stridsropet: ”Bröder, låtom oss enas”.

Det har allt sedan den tiden bedrivits mycket politisk kohandel. Apellen från förr väcker heller inte samma genklang numera.

Centerledaren av dags datum agiterar och agerar snarare som en motvalls kärring, om uttrycket tillåts i sammanhanget.

Min politiska neutralitet och naivitet till trots sympatiserar jag med budskapet från Bondeförbundets banbrytare: ”Bröder, låtom oss enas.”

Men det är jag det. Jag har två bröder också.

Jag är sedan länge folkbokförd i pastorala Bergshammar. Det är ingen större metropol.

Du som kör landsvägen in i samhället är i själva verket redan på väg ut ur Bergshammar.

Det gör det brydsamt att peka ut ett centrum.

Det uppvaknade intresset för oss avsides boende själar på vischan inger mig viss oro.

Varhelst våra folkvalda fläskar på med sina utfästelser om glest befolkade bygder brukar det bli pannkaka. Om ens det.

Jag tycker vi har det bra som vi har det i Bergshammar med skola, kyrka, hembygdsgård, pizzeria och på landsvägen småputtrande A-traktorer som från och till avger förgasarsmällar.

Det kan upplevas som uppskakande.

Det är dock inget att skälla över, menar jag.

Därom är vi inte helt överens, jag och vovven.

Vi saknar däremot en landsfiskal i distriktet. Ja, kanske inte tonåringarna i sina A-traktorer vars lagliga legitimitet ibland väcker visst tvivel.

Som bekant är landsfiskalämbetet sedan årtionden utdömt och idag lika bortglömt som den folkloristiska bygdebrygden kaffekask på fat. Vad som i det avseendet är mest saknat beror förmodligen på tycke och smak.

Helt utan polisiär trygghet är vi dock inte i Bergshammar. Det har hänt att blåljus blinkat när turnerande tjuvligor hälsat på i samhället. Vad jag vet med magert resultat. Då syftar jag inte på tjyvarnas byten.

Jag glömde att vi i Bergshammar inte heller har någon återvinningsstation.

Däremot har vi som andra hushåll avfall att sortera och hantera. Var någonstans är en hittills obesvarad fråga. Och en fråga som dragits i långbänk allt sedan  bibban av kommunal- och oppositionsråd i Nyköpings kommun gick i kortbyxor. I alla fall närapå.

Höga vederbörande på Tekniska divisionen  har i ortsbladet låtit meddela att det inte finns någon lämplig kommunal mark att anvisa för en återvinningsstation.

Kan det vara möjligt. Bergshammar är ändå inte Manhattan. Definitivt inte lika förtätat.

Det är inte heller frågan om ännu ett Biltema vars disponenter för sin etablering i kommunen pekat ut ett område av 4 fotbollsplaners areal.

Den yta som krävs för en återvinningsstation är inte ens av 1 fotbollsplans storlek. Utan att jämföra med straffområdet.

Själv förvarar jag avfallet i bilen. Detta till dess jag ska besöka min gamla hemstad Oxelösund och en därstädes åtkomlig återvinningsstation.

Det är ingen idealisk lösning. Dels betalar jag av förståeliga skäl inte längre kommunalskatt i ostkustens pärla, dels sprider soporna i kupén inte samma arom som doftgranen Wunderbaum

Den varma årstiden nyttjar jag därtill inte bilen utan cyklar. Jag får väl anskaffa en cykelkärra. Det stärker benmuskulaturen Och löser framför allt luktproblemet.

 

 

Dela detta:

Kommentera detta:

11 svar

  1. Dina ord inspirerar som vanligt. Tack!

    De sitter där nu vinterdäcken
    i väntan på han med säcken skyddar smäcken

    Inte särskilt nära vare sig Shakespeare eller Gunnar Ekelöf! Jag surrade runt något varmt typ kamelhår skyddar säcken (inte tomtens) men kunde inte få till det så här dags på morgonen.

    1. Tack för att du är en trogen läsare, Peter. Diktning är en svår konst, oftast på gränsen mellan det geniala och det pekorala. Vi får väl överlämna till läsarna att avgöra var någonstans du och jag står i det avseendet.

  2. Vackert som vanligt man blir nästan rörd till tårar. Jag skarva lite men glad och uppfylld.

    1. Tack, Mats. Jo, det är nästan så att jag blir tårögd själv över min egen diktkonst medan torparhustrun, tillika korrekturläsaren, snarare gråter över eländet.

  3. Härliga kåserier! Jag antar att ni i Bergshammar, Svalsta och Enstaberga liksom vi i koloniområdet Ekebydal också saknar en återvinningsplats för ris och ogräs. Vi skulle då inte behöva dra genom hela stan bort till Rosvalla, 1 mil enkelresa. Borde gå att fixa i Bergshammar eller vid nya området i Hemgården, kan tyckas.
    Nu går ekebydalarna in i vinteridet i stan snart.
    Jag sprider gärna dina kåserier till mina vänner men tyvärr är jag så enveten att jag ännu inte skaffat Swish.

    1. Tack för återkopplingen, Eva. Och jättekul att du sprider kåserierna i din bekantskapskrets. Det uppskattas jag mycket. Nä, jag är som dig och har inte heller Swish men är inte så värst hoppfull vad gäller en framtid utan att ha tillgång till tidens moderna betalningsform. Nåväl, den som lever får se. Intressant att du tar upp det här med trädgårdsavfall. Det är helt korrekt att en sådan saknas i närheten. Min tomt har en tomtareal av en fotbollsplans storlek, idag till stora delar bevuxen med sly och träd. Med andra ord blir det varje år tämligen stora rishögar. Elda upp dessa låter sig icke göras av säkerhetsskäl. Istället måste det aktuella trädgårdsavfallet fraktas till tippen vid nämnda Rosvalla. Många resor med hyrd släpvagn blir det. Hemifrån mig till tippen är det runt 3 mil tur och retur. Knappast miljövänligt och dyrt med bensin inklusive hyra av släpvagn.

  4. Efter en “nostalgitripp” i “gamla” Sporthallen där det var en svängig IFK-match ikväll, så var det skönt att sätta sig i lugn och ro och läsa dina rader, jäkligt roligt som vanligt. Har du spelat handboll eller har du något handbollsintresse Leif?
    Jag bidrar gärna med en liten slant. (Ja inte till handbollen, utan till dej, men det förstod du väl?)

    1. Hej Bengt. Jodå, jag ska pallra mig ned till Rosvalla vid något tillfälle och se en IFK-match. Jag gillar klubbens inriktning på att fostra egna spelare till A-laget. Det tror och hoppas jag är framtiden. Min egen handbollskarriär strandade redan på högstadiet i Frösängsskolan i Oxelösund. Jag kunde aldrig lära mig det här med dubbelstuds och tröttnade till slut, eller om det var kamraterna som tröttnade på mina ideliga dubbelstudsar. Däremot var jag en frekvent åskådare på OSK:s handbollsmatcher i Frösängshallen på 60-talet. Då var det liv i luckan. OSK handbollstia bestod till stor del av slocknade stjärnor från IFK Nyköping: Sture “Näcken” Andersson; Sven “Hammarn” Ruthström, burväktaren “Roffe” Pettersson, Caj Wirmola, “Pelle” Bergkvist m.fl. Det är namn som du säkert känner igen. PS. Bidrag till bloggens fortlevnad, stora som små, är alltid välkomna.

  5. Tack för att du lyfter fram min hembygd Bergshammar. Du kan få ta över epitet ”Bergshammar” som stämplats på mig av okänd anledning. Folk ringer stup i ett och vill hyra Bygdegården trots att ja aldrig haft någon roll där en som vanlig medlem.
    Nu har jag också fått samtal från folk som vill köpa lägenhet på Ullas väg? Man kanske borde börja sälja bluffkontrakt på bostäder och dryga ut pensionen.
    När jag var liten fanns en sophög bakom Bygdegården men den bör få fortsätta sin dvala. När saken är som den är så känns det på något vis skönt att köra skiten till stan.
    Hälsningar
    /Mats

    1. Det är inte lätt att vara kändis, Mats. Inte ens i Bergshammar. Nåväl, är det någon som ska ståta med epitetet “Bergshammar” är det väl du! Du har ju bott i bygden sedan mjölkbordens tid. Jo, jag misstänker att mången bilburen Bergshammarsbo kör sitt avfall till en återvinningsstation i Nyköping, men alla i bygden kanske inte är bilburna. Då kan det bli besvärligare. Hemtjänsten lär knappast se det som en syssla som ingår i arbetsuppgiften.

  6. Hej! Jag gillar Dina kåserier, men jag har inte Swish. Själv skriver Du att Du inte heller har Swish, så min undran är : köper hustrun nya klubbor för pengarna som swishas till ovanstående tel.nummer? Måste ju få visa att jag är vaken när jag läser. Må så gott! Och fortsätt kåsera.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Affär som affär

Jag ska få prata med Ebbe Carlsson. Det är stort och i stil med att bli inbjuden till kungamiddag på Slottet. Det har jag emellertid

Läs vidare »

Spelmissbrukare

Alltfler kastar plast i naturen. Det märker jag vid mina promenader med vovven i Enstabergaskogen. Det kallas discgolf. Den tidigare termen på denna tilltagande fritidsfluga

Läs vidare »

Transpirationstransportmedel

Det har varit en nedslående sommar. Jag tvingas numera trampa uppefter Ekebydalsbacken på cykelns allra lättaste växel. Det inverkar menligt på jagkänslan. Min kondis är

Läs vidare »

Valspråk i tiden

Häromdagen kände jag mig ganska ung och rörlig och passade på att se mig i spegeln. Det var att eftertryckligt överskatta min vigör. Det som

Läs vidare »

Lovsånger och klagolåtar

Ungefär följande har korrensponderats mig: ”Du borde berätta mindre om dina tillkortakommanden och mer om dina triumfer.” Som om jag vore den värsta Jan Guillou.

Läs vidare »