Smått och mindre gott

De nyblivna föräldrarna insisterar.

Här hjälper inga hänvisningar till lindebarnets väl och ve innan fadern utan åthävor placerar den marängsöta tösabiten i min fumliga famn.

Det är klart man blir ängslig.

Jag är valhänt med smått som en till åren kommen grovsmed med nål och tråd.

Min stela hantering av det överräckta byltet väcker glädjande nog inga protester från det arma barnet. Inte heller min orakade nunna.

Sannolikt för att den lilla ängeln sover.

Det får man vara tacksam för. Tänk om det blott tio dagar gamla knytet slagit upp ögonen och tittat upp på mitt skäggiga nylle.

Flickebarnet hade blivit traumatiserad för livet.

Till nästa besök ska jag snygga till mig.

Hur det nu ska gå till med mitt utseende.

Nu förväntas jag acceptera att kallas plastfarfar. Det må vara en taktlös jämförelse, men plastfarfar för tankarna till en fattigpensionär som pantar petflaskor i den lokala Ica-butiken.

Eller till en syntetvariant av Stålfarfar.

Ni vet, det cyklande spänstfenomenet som i en ålder av 65 år var först i mål i Sverigeloppet mellan Haparanda och Ystad sommaren 1951.

Loppets toppcyklister kom i mål dagen efter!

Det vill säga dom som inte utefter vägen redan hade brutit loppet alltför trötttkörda.

Nej, bättre att stämma i bäcken än i ån.

Vad som menas med detta är att det är enklare att ta tag i ett problem i nutid än i framtid.

Läggas till kan att språkformen i ordstävet här ovan i finare kultursalonger benämns naturlyrik.

Själv brukar jag kort och gott säga ekopoesi.

Men så är jag heller inte en av ”De aderton”. Än mindre någon tillskyndare av ärtsoppa, vare sig den som serveras på Gyldene Freden eller i fält.

Bonusfarfar kanske kan vara ett alternativ.

Det för åtminstone tankarna till något positivt i form av en extra tilldelning. Å andra sidan menar torparhustrun, tillika numera lycklig farmor, att det vore en bonus för hela mänskligheten om jag en endaste gång kunde uppföra mig som folk.

Det ska man få höra, trots att jag både kan äta  med kniv och gaffel och artigt tacka för maten.

Däremot har jag inte lärt mig kindpussas. 

Det var ingen brukbar polityr i min hemstad Oxelösund.

Jag är ingen förändringsbenägen person utan lever mitt liv inrutat som en schackruta.

Därtill är jag i total avsaknad av äventyrslusta.

Jag vågar inte ens testa sushi.

Vad är det för trams, äta med blompinnar!

Vad blir nästa dumhet? Dricka kaffe på fat!

Vid närmare eftertanke var det visst en vanlig (o)vana i det gamla bonde-Sverige.

Den sedvänjan kanske kommer tillbaka.

Det vore något det. Dagens hipsters sippande på espresso på ett trendigt coffeehouse i sällskap med gubbar och gummor sörplande kaffe på fat. 

För egen del har jag druckit kaffe en gång.

Det var på en begravning. Ett sorgligt minne.

Vad det anbelangar i dubbel bemärkelse.

Därtill kände jag mig för konvenansens skull tvungen att tacka ja till såväl påtår som tretår.

Sedan dess idkar jag avhållsamhet.

I vart fall vad avser nämnda njutningsdryck.

Jag var en aning våghalsigare i yngre tonåren.

Vi skulle vid en idrottsutflykt till Eskilstuna inta en måltid på brickserveringen Smeden.

Det var mitt första besök på ett dylikt ställe.

Mina kulinariska kunskaper sträckte sig inte längre än till hemmets rotmos med fläskkorv.

Det stod man sig gott på. I alla fall en stund. 

Vanligt var att man snart nog även blev sugen på en skogaholmare med smör och sirap. 

Ett mellanmål som skulle fått en dietist att byta yrke.

Numera äter vi istället nyckelhålsmat.

Den blir man slank av. Det tror jag det.

Den ger samma matlust som den isländska delikatessen hákarl – fermenterad haj.

Kort sagt en omskrivning för rutten fisk. 

Testa den – och ni kommer att tycka att surströmming smakar sjötunga walewska.

Jag tittade på bokstavstavlan med rätter jag aldrig hört talas om. Än mindre kunde uttala.

Det sista var i och för sig ett mindre problem. 

Det fanns knappar att trycka på, varvid en färgad kula motsvarande den beställda anrättningen rullade iväg ut i köksregionerna.

Mycket innovativt. I alla fall på 1960-talet.

Det är andra bullar nu. Du behöver inte kliva ur bilen för att få en näringsmärkt hamburgare med strips att tugga på. Till nästan inget pris alls.

Detta efter hörsägen. Det har aldrig blivit av att jag besökt den typen av utfodringsställe.

Jag väljer hellre en hemlagad Happy Meal.

Min kamrat ansåg sig bättre bevandrad i ämnet och tryckte på entrecôte med pommes frites och haricots verts. Och till detta en päronsoda.

Detsamma gjorde jag. Frånsett läsken.

Jag valde istället den exotiska trocadero.

Som sagt, jag var mer av en våghals tidigare.

Problem uppstod när det kvinnliga kassabiträdet ställde frågan: ”Vad har herrarna beställt?”.

Det där med ”herrarna” kändes något spefullt.

Jag förlitade mig även här på min kamrat.

Det blev inte bra. Inget ont om honom för det.

Nu klämde han ur sig på genuin sörmländska:

”Entrekåt, pommesfrites och harrikåt verts.”

Gott så. Absolut. Men kåt och på det kåt igen! 

Min kamrat var i alla fall inte särskilt pryd.

Däremot rodnade kassabiträdet klädsamt åt min kamrats djärva ansatser till köksfranska.

Som jag kommer ihåg det föll dessutom den beställda à la carten mig inte direkt i smaken.

Köttbiten var sladdrig och svårskuren som en duschmatta i gummi.

Himmelsk god var emellertid trocaderon.

Nu för tiden går jag sällan på restaurang.

Det är när allt kommer omkring opåkallat när man delar hushåll med en matlagningskunnig kvinna. Det kan tyckas manschauvinistiskt. 

Tvärtom. Det är en komplimang. Hoppas jag.

Jag riskerar annars att få mina fiskar varma.

Eller bokstavligen talat brödkaveln i huvudet.

Det stjärnkockar kan röra ihop vid sina avancerade induktionsspisar kan torparhustrun här hemma göra bättre vid en Näfveqvarns vedspis.

Dessutom utan smörgåsnissars handräckning. 

Däremot har hon till sin hjälp en receptsamling med hyllomfång som Palme-utredningen.

Min uppgift vid tillagningen är att bära in ved till spisen samt att efterhand få undan disken.

Någon måste göra det också. Det omaket skulle jag kunna slippa vid restaurangbesök.

Det som talar emot är torparhustruns tidigare beskrivna receptsamling. Det känns onödigt om den skulle bli liggande till ingen nytta.

Därvidlag är vi något oense.

Allra mest oense är torparhustrun.

Hon förordar starkt restaurangbesök.

Det som talar för är att hon kan franska.

Nu har det i och för sig hänt att även jag gjort drastiska förändringar i min vardagliga tillvaro.

Jag har till exempel ändrat mina frukostvanor.

Löskokta ägg är utbytta mot hårdkokta ägg.

Visst, kanske inget direkt livsavgörande steg, men alla kan inte vandra till Tibet och bli munk.

Dock har jag inget emot munkar. Tvärtom.

Helst den sorten med äppelfyllning.

 Jag har också vid minst ett tillfälle vänt mitt gamla liv ryggen för att börja om på nytt.

Det varade en dag. Eller mer exakt en förmiddag.

Det var en kamrat som övertalade mig.

Vi anmälde oss till en croupierutbildning anordnad av spelföretaget Cherry. 

Det var vägen ut i världen, trodde vi.

Drömmen var ett jobb på ett kasino i Las Vegas. Eller åtminstone vid rouletten på något  place i Sundsvall. Det senare var ingen dröm.

Det var snarare en kalkyrerad risk.

Den exklusiva endagarsutbildningen hölls i Nyköping och på danshaket Värdshuset.

Vi som ivrigt törstade efter ett händelserikare liv samlades där runt lokalens roulettbord. 

Det var för övrigt bara min kamrat och jag.

Det klena intresset gjorde att vi redan såg oss som croupierer och i ett flygplan över Atlanten. 

Eller i vart fall på Lapplandspilen till Sundsvall.

Hur svårt kan det vara ett sprätta iväg en kula?

Piece of cake, tänkte vi, fastän på svenska, lätt som en plätt. Det visade sig godtroget tänkt.

Croupierutbildningen var uppdelad i tre delar:

1) rensa bordet från förlustmarker 2) stapla spelmarkerna i högar 3) flippra iväg spelkulan.

Min kamrat hade för ändamålet flinka fingrar.

Han klarade alla uppgifterna på ett berömvärt sätt och tillfrågades vid stående roulettbord om ett jobb på Cherry–företagen.

Jag kom däremot aldrig överens med den där  jäkla spelkulan. Hur jag än ansträngde mig och snärtade iväg kulan hoppade den ned på golvet.

Lagom till lunch gav jag upp och gick hem.

Las Vegas fick vänta. Sundsvall också.

Jag har aldrig haft någon längtan att upptäcka världen. Det räcker med att ha sett Oxelösund. 

 

Dela detta:

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email
Dela på print

Kommentera detta:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste kåserierna:

Preskriberade presskriverier

Jag funderar på att byta träningsform. Detta i hopp om en bättre kroppsform. Jag tänkte därvidlag testa på poledance! Du utför där gymnastiska övningar fastklamrad

Läs vidare »

Omsprungen av tiden

Flygmaskinerna vid Skavsta står kvar på backen. Det har sin orsak i en luftburen smitta. Däremot trafikeras flygfältet av från sydliga länder i flock ankommande

Läs vidare »

Var hälsad våren

Vi kan ha det värsta bakom oss. Jag tänker på snöskottning. Jag drar mig för den sortens kroppsarbete som en konsertpianist inför ”Ob-La-Di, Ob-La-Da”. Det

Läs vidare »

Smått och mindre gott

De nyblivna föräldrarna insisterar. Här hjälper inga hänvisningar till lindebarnets väl och ve innan fadern utan åthävor placerar den marängsöta tösabiten i min fumliga famn.

Läs vidare »

Hemlighuset

Dax att göra bokslut för 2020. Pilarna pekar mestadels neråt. Förutom nålen på vågen. Vikten är upp cirka tio procent. Det är en acceptabel uppgång. För den som

Läs vidare »