Superbt superlim

Nu jädrar. Nu ska hon få se. Torparhustrun.

Vad hon ska få se är att även jag kan vara till nytta. Det ska förhoppningsvis en gång för alla göra slut på hennes tvivel kring min duglighet som en fixare av allt mackel som kan uppstå i hemmet.

Det är nämligen min ihållande känsla att torparhustrun vanligtvis ser mig som lika handfallen som Halvan i komikerduon Helan och Halvan.

Mitt planerade projekt kräver att min hjärna inte störs av petitesser, som till exempel att jag åthutas för att inte ha åtgärdat guppen i uppfarten till torpet, vilket gör att vi än slinker hit och än slinker dit i bilen men än så länge inte slunkit ned i diket. För att se det positiva.

Nu underlättas min plan av att torparhustrun förlupit hemmet för att under några dagar vila upp sig hos släkten i Tierp. Ni kanske har hört talas om det uppländska samhället vars namn på kartan föranleds av ortens produktion av brunnslock och där kråkorna flyger på rygg för att slippa se eländet. Det sista kan vara en skröna, men ändå värt att notera för den eller dom som tänkt sig turista i Tierp-trakten.

Jag vet för all del inte om Nyköping, där jag ofrivilligt är inskriven i mantalslängden, i det avseendet är så mycket bättre. Här är kråkorna så lata att dom inte flyger alls utan oförskräckt spankulerar omkring på Västra Storgatan i väntan på ett olyckligt barns tappade glasstrut på asfalten eller kivas över upptäckten av en halväten korv och mosbricka med gurkmajonnäs slängd i en papperspelle. Det fina i den kråksången är annars att fjäderfäet ifråga därmed också gör vårt ekosystem en tjänst genom att tjänstgöra som oavlönad städpatrull.

Nåväl, tillbaka till min kärleksfulla överraskning till torparhustrun vid hennes hemkomst. Min avsikt är därvidlag att hinna limma fast den lossnade tätningslisten runt spisens ugnslucka. Det bör ge mig en guldstjärna i torparhustruns bok där mitt namn eljest mestadels förekommer under avsnittet misslyckade eller ej utförda göromål.

Jag hastar iväg för att inhandla ett för ändamålet lämpligt lim på Biltema, ett av alla dessa nutida prylsmyckade tempel för dyrkan av konsumtion.

Den hangarstora köpladan saluför allt från sämskskinn för exteriör bilvård till köttbullar med mos för kunders interiöra välbehag och där i alla fall jag kan känna mig lika desorienterad som om jag klivit in i en dambastu.

Biltema kan sägas vara konstruerat efter förebild från det klassiska labyrintspelet där du måste ha fullt fokus för att kunna navigera spelkulan förbi alla förrädiska hål och hela vägen in i mål. Jag berömmer mig själv efter att förvånansvärt enkelt ha orienterat mig fram bland varuhusets labyrintgångar och otaliga hyllor till avdelningen ”Bygg, hylla 24”, som upptas av limförpackningar för livets alla behövligheter. Väl där tornar dock svårigheterna upp sig som en uppbyggd klättervägg i en sporthall.

Mina tidigare erfarenheter av limprodukter går dels tillbaka till mellanstadiet där vi skapade ett herbarium genom att trycka dit  växter på ett pappersark med hjälp av Björnklister, dels till kyrkans barntimme där vi byggde modellflygplan med assistans av en gudfruktig manlig ungdomsledare och Karlssons klister.

Det var ett obligatorium att vi som avslutning på monterandet av det brittiska jaktflygplanet Spitfire från andra världskriget unisont stämde upp i  ”Ära vare Gud i höjden”. Det var ett överkomligt pris, tyckte vi målbrottsungar. För vem ville inte bygga modellflygplan?

Det var då det. Nu står jag framför en sprängfylld varuhylla på Biltema och har ingen aning om vilket sorts lim jag behöver. Texten på förpackningarna om limprodukternas olika tillämpningsområden är därtill småttig och endast möjligt att läsa för den som kan tyda bokstäverna på nedersta raden på optikerns syntavla. Och det kan inte jag. Detta trots att jag gråstarropererat bägge ögonen. Emellertid excellerade jag vid ett återbesök på ögonmottagningen genom att klara syntavlans tre översta rader. Det har jag emellertid ingen nytta av nu.

Jag chansar med en mindre tub Superlim i hopp om att artikelnamnet, Superlim, håller vad det lovar. Det gör det också, men dessvärre inte på det sättet som jag tänkt mig.

Hemma i köket skruvar jag av hatten på tuben och ser mig om efter lämpligt föremål att punktera foliehöljet över öppningen med. Det som finns närmast till hands är en gaffel från besticklådan. Det är inget tillvägagångssätt som rekommenderas, läser jag senare i den medföljande bruksanvisningen som jag inte ansett mig ha något behov av och kastat i soppåsen under diskbänken. Det är så dags då.

Vad som nu händer är att hela tubens innehåll av lim vid penetrerandet av foliehöljet likt ketchupeffekten sprutar ut på min högra hands fingrar. Och som sagt, det är inget fel på superlimmets effektivitet. Högerhandens fyra fingrar, plus tummen, är på ett ögonblink fastlimmade likt en ung lycksökerska vid armen på en ålderstigen mångmiljardär på trappan till casinot i Monte Carlo. Må vara att den liknelsen haltar och vad som istället kan anas är den medelmåttige och medellöse kåsörens missunnsamhet.

Hur som helst, min slutsats är att oförbätterliga klantskallar, som i det här fallet jag, bör hålla armbågs lucka, om möjligt ännu längre avstånd, till göromål som kräver ett visst mått av praktiskt förnuft i kombination med vardagligt handlag.

Det är heller ingen lätt procedur att få bort limmet från fingrarna. Dra isär fingrarna med våld är inte en framgångsrik metod. Det kan jag personligen intyga. Vad som gäller är handsprit och försiktigt gnuggande av fingrarna mellan varandra för att lösa upp limmet. Det är en tålamodsprövande procedur vid sidan av att handspriten snart nog är slut. Eventuellt går det lika bra med Renat brännvin. Då menar jag inte för invärtes bruk.

Nåväl, det löser sig till sist, dock inte problemet med den lossnade tätningslisten runt spisens ugnslucka. Den hänger fortfarande lös. Det gör även  mitt självpåtagna epitet som en duglig hemmafixare, hänger löst .

Det är inget nytt under solen i det avseendet, muttrar den härdade torparhustrun tillbaka i hemmet efter utflykten till brunnslockens Mecka. Glädjande nog säger hon inget om krukväxterna jag under hennes frånvaro noga tillsagts att vattna.

Där vill jag dock hänvisa till force majeure. Det finns knappast någon av kvinna född som kan greppa en vattenkanna med fingrar hopklistrade med Superlim.