Vecka med förvecklingar

Det är gräsänklingsvecka för min del.

Torparhustrun och vovven har förlöpt hemmet för att leva läger- och tältliv vid frisksportarnas vallfärdsmål Stensund utanför Trosa.

Detta utan att jag uppfattat ett spår av medömkan.

Det torparhustrun ampert låtit hälsa inför avfärden är endast: ”Glöm inte att vattna blommorna”.

Den förmaningen får mig att ana ett skadeglatt flin från vovven innan den ögontjänande svansviftaren ifråga snabbt piper in i bilen för att inte riskera att lämnas kvar i husses händelsefattiga sällskap.

Det är inte utan att man känner sig lika försummad som en krukväxt som inte vattnas.

Jag hämtar mod i uttrycket att en bra karl reder sig själv.

Det lär visst vara ett nutida mansideal för moderna män.

Å andra sidan är jag inte särskilt modern. Inte på något sätt.

Det kan hur som haver vara positivt med lite ombyte, resonerar jag.

Jag menar med detta att jag nu också kan sorteras in under begreppet gräsänkling där jag tidigare oftast fått se mig definierad som golfänkling.

Nej då, det är inte synd om mig. Jag har egna projekt att ägna mig åt om dagarna även om jag inte kommer på något just för stunden.

Detta bortsett från att snoppa och äta jordgubbar med vaniljglass.

Det är inte annat att säga än att hon är frimodig, torparhustrun.

Hon är en utpräglad friluftsmänniska, lika rask i skogen som på golfbanan.

Den väsentliga skillnaden därvidlag är att hon i det första fallet letar bär och svamp och i det andra fallet efter sina bortslagna golfbollar.

Det kan konstateras att hon är mer framgångsrik på det första än på det andra, om jag ska uttrycka mig med ett visst mått av försiktighet.

Vad vovven vurmar för i livet är mer oklart. Det är i vart fall inte löptikar. Inte nu längre. Det har veterinären genom ett elegant kirurgiskt snitt satt definitivt p för. Snöpligt, förstås.

Sånt är livet, som den omsusade sångfågeln Anita Lindblom sjöng på 1960-talet även om hon troligtvis inte i huvudsak syftade på avlägsnandet av hanhundars testiklar.

Det krävs en noggrann planering för en lyckad gräsänklingsvecka.

Mitt upplägg, där jag tänkt placera min bleka lekamen i en trädgårdsmöbel och från den positionen sippa på en svalkande sangria med jordnötter som tilltugg, så kallad aktiv vila, måste redan på den första gräsänklingsdagen med kort varsel revideras.

Jag har olyckligtvis förbisett SMHI:s väderprognos.

Händelsevis råkar min gräsänklingsvecka infalla just den vecka när friska nordliga vindar samt ett omfattande nederbördsområde drar in över Östra Svealand och så också över mitt hemman och mina ägor. Eller vårt hemman och våra ägor, är säkrast att förtydliga för att undvika en hårtork från den samägande torparhustrun.

Hårtork? Det är ett nyord inom fotbollens värld och innebär att en eldfängd tränare under halvtidsvilan ger en spelare som mestadels sparkat bollen snett och vint och upp på läktaren en avhyvling av Guds nåde.

Det är nog ingen långsökt tanke att den uppläxade spelaren i ivern att bättra sig i den andra halvleken istället lyckas orsaka en straff. Eller göra självmål.

Det min omgivning annars är mest oroade över, eller mest nyfikna på, är hur jag, som är lika obekväm iförd ett köksförkläde som toffelhjälten Lilla Fridolf, ska klara ”friveckans” mathållning.

Det går lätt som en plätt. Detta tack vare Skärgårdsvåfflans delikatessvåfflor samt nattvickning bestående av Pågens fiberrika Lingongrova. Det går att överleva på det också. I vart fall en vecka. Kompletterat med en och annan Red Bull.

Det senare är en energidryck som enligt reklamen kan ge dig vingar, men trots den intressanta aerodynamiska utfästelsen är det ingen dryck som rekommenderas av Livsmedelsverket. Men vadå! Vad säger att just Livsmedelsverket har den bästa vetskapen om den aerodynamiska vetenskapen.

Hur som haver, det är bara att  övergå till gräsänklingsveckans plan B. Om jag nu hade haft någon plan B.

Jag tvingas istället spåna fritt. Varför inte ge sig i kast med torpets allt annat än välansade naturtomt? Det har jag i och för sig gjort förr. Flera gånger. Utan synbart resultat.

Min erfarenhet är att den oönskade vegetation som för varje sommar kryper allt närmare torpets husknutar är lika svår att hejda som invasionen av mördarsniglar, tidigare kallad spansk skogssnigel. Det sistnämnda är ett mer estetiskt tilltalande namn som tämligen omgående försvann i samband med artens ankomst till våra svenska odlingsbäddar och rabatter.

Jag  tipsas om hur mördarsniglar ska mördas, gillra ölfällor! Det känns emellertid inte vidare humant att leda in den aktuella snigeln på alkoholens bana i hopp om att arten ska supa ihjäl sig.

Trädgårdsarbete kräver rätt doningar.

Jag gör en inventering i redskapsboden och kan förnöjt konstatera att där står en gräsklippare som jag drar mig till minnes åtminstone fungerade förra sommaren.

Vidare hittar jag en grensax från Biltema samt en gammal lie som antagligen inte varit i bruk sedan det gamla bondesamhället i Sverige stod i full blom i slutet av 1800-talet. Den uppskattade dateringen grundar jag på att liens rostangripna egg har samma verkan på vegetationen som ett leksakssvärd i plast.

Det går självklart att slipa liens egg. Jag har till och med en slipsten som jag upptäcker bortglömd under en rishög bakom ett uthus. Där gör den förstås ingen nytta. Än mindre i min okunniga ägo.

Min ohändighet hindrar att jag på egen hand skulle kunna montera ihop slipstenen, stativ, vev och vattenlåda till en fungerande enhet. Det blir inte lättare av att jag saknar alla nödvändiga attiraljer utom just slipstenen, då.

Vad sjutton gör man för övrigt med en slipsten?

Det är förmodligen inte större efterfrågan på en sådan än på en uttjänt värphöna. Men vad vet jag. Min senaste kontakt med livet på landet var när jag som barn tillbringade en sommarvecka på farfar och farmors bondgård, jagades av en folkilsken tupp och halkade omkull i en gödselstack.

Det kan tyckas vara en skitsak. Det var det väl också. Såväl bildligt som bokstavligen.

Hur det gick med trädgårdsarbetet?

Det blev inget av. Inte av det heller.

Vädret bättrade sig.

Hoppet om lata dagar i en trädgårdsmöbel tillintetgjordes dock ännu en gång.

Jag hade glömt att ta in sittdynorna som istället legat ute i vätan och blivit dyngsura.

Det tog sin tid att få dynorna torra och användbara.

Då var gräsänklingsveckan över. Och ”regeringen” tillbaka i torpet.