Ålder mer än en siffra

Jag ger den en chans, bilens instruktionsbok.

Det är att i hög grad överskatta min hjärnkapacitet.

Den ifrågavarande publikationen är lika svårtydd som dialekten i den tjeckiska delen av Schlesien. För att inte tala om tungomålet i den polska delen av Schlesien.

Jag skulle behöva assistans av en fordonstekniskt utbildad person för att förstå mig på tekniska specifikationer i instruktionsboken som infotainmentsystemet, rotationsriktningsbestämda däck och lane assist, front assist och park assist.

Dock vet jag var bilens tanklock sitter. Den vetskapen ska inte föraktas. Tvärtom. Det är en grundläggande kunskap för att överhuvudtaget kunna framföra fordonet, att känna till var man fyller på bränsle i bilen.

Den icke oväsentliga detaljen har mig närstående personer i alla tider haft dålig koll på varvid man kunnat tro att bensinmätaren på instrumentpanelen fastnat på det röda fältet.

Det var i mångt och mycket annorlunda på 1970-talet när jag ägde en begagnad Saab 93 med tvåtaktsmotor och frihjul. Den saknade vid köpet instruktionsbok. Det behövdes heller ingen. Det var bara att lägga i ettan och puttra iväg.

Det var dessutom aldrig aktuellt med några fortkörningsböter.

Därtill var tvåtaktsmotorn knappt kraftfullare än startmotorn.

Saab 93:an var i takt med tiden även utrustad med cigarettändare och askkopp.

Detta till ingen nytta för mig som icke varande nikotinist, men en vinnande teknikalitet vid uppraggande av någon blossande ung kvinnlig fägring på stan.

Tyvärr dog Saab 93 tvåtaktare så småningom sotdöden. Mitt exemplar också.

Dog gjorde även min image som raggare. Eller i mitt fall så kallad blöjraggare.

Handböcker finns till hands för livets alla skeenden. Den villrådige kan slå upp och få veta hur man till exempel tillagar sprängd anka eller ifall man lyfter på hatten eller behåller den på när man åker hiss tillsammans med en dam. Det sistnämnda är ingen hövlighetsfråga idag, men var det på pilsnerfilmernas tid på 1930-talet.

Beträffande kokkonst i allmänhet medger jag min okunskap, för att inte säga totala ointresse, och i synnerhet av sprängd fågel.

Jag anser mig bättre bevandrad i elementär artighet efter att ”Etikettdoktorns handbok” av dunkla skäl kommit inför mina läsglasögon.

Etikettdoktorn ger i boken klart besked: ”Den korrekte mannen tar alltid av sig hatten så snart en kvinna är närvarande”.

Det är nu inget bekymmer för mig. Jag har en stickad  Adidasmössa. Den huvudbonaden bär jag vid minusgrader och tar av mig vid plusgrader. Detta oavsett damers närvaro eller inte.

Jag riskerar hellre att verka oartig än att förfrysa öronen.

Det ger förhoppningsvis tummen upp av min husdoktor men troligtvis tummen ned av Etikettdoktorn. Men man kan inte vara alla till lags.

Handböcker, instruktionsböcker, bruksanvisningar, manualer och liknande trycksaker kan vara lättlästa, svårlästa eller för den delen förbli olästa, då i det fall personen ifråga är ansatt av kronisk hybris och tror sig själv vara bästa dräng.

Det senare tillståndet har jag vid flera tillfällen själv varit drabbad av. Det har gjort att jag tillskansat mig ett i det närmaste komplett ordförråd av svordomar.

Det finns givetvis även handböcker i sådant vi aldrig vetat att vi borde veta.

Häromveckan läste jag i en bok om böcker om huruvida man ska ha böcker i bokhyllan stående eller liggande.

Vad jag kunde läsa mig till fanns det inget direkt rätt eller fel i denna för mänskligheten betydelsefulla angelägenhet.

Det torde vara ett lugnande besked till bokvänner. För egen del måste jag förstås först införskaffa en bokhylla.

Jag har visserligen en gammal Stringhylla vars delar jag dock aldrig lyckats montera. Här saknas en handbok i ämnet.

Det brukar sägas att ålder bara är en siffra. Det beror allt på hur man räknar, säger jag.

Personligen är ålder för mig mer än bara en siffra, såtillvida att jag uppfattar en klar, nåja, en viss, diskrepans mellan mitt upplevda tillstånd och prästbetyget.

Jag tycker mig sålunda fortfarande vara med i matchen och inte i behov av att ledsagas upp på läktaren för slocknade stjärnor.

Den månne broderade självbild jag målar upp av mig själv anser jag understöds av att  ”På Spåret” inte är en omistlig del av mitt liv. Än så länge.

Det finns i och för sig annat som talar i en annan riktning. Det ska jag vara tydlig med.

Det som stämmer överens med min faktiska och ansenliga levnadsålder är bland annat att jag har dubbla blodtrycksmediciner och lever i tron att ADSL-bredband fortfarande är gångbart inom datakommunikationstekniken.

Jag vill på tal om ålder hävda att ju äldre vi blir desto längre tid tar det innan vi blir gamla.

Det är en tanke i filosofen Sokrates andemening, enligt min mening.

Det ska nu inte tolkas som att jag jämställer mig med den store tänkaren från Aten.

Min filosofi är rakt motsatt, att på intet vis sträva efter att visa mig vis.

Just med den saken brukar jag sällan ha några problem. Inga alls, faktiskt.

Det problem jag har är att där jag ser mig själv som en distingerad och salongsfähig herre där ser torparhustrun å sin sida en gubbstrutt stapplande på svaga ben på näst sista steget på ålderstrappan.

Det är en förljugen bild. Torparhustruns bild av mig, alltså.

Mina invändningar får henne att brista ut i skratt.

Muttrande återvänder jag till att studera TV-tablån.

Tydligen ett känt kännetecken på ett gubbigt beteende.

Det är skillnad på att vara en mogen man och vara en gammal gubbe, anser jag.

Den ene har ett stilla sinnelag, den andre hasar runt i hemmatofflor och förargar sig över kommunens snöröjning.

Det är även vanligt förekommande i kategorin surgubbar att irriteras över att inte förstå sig på tevens fjärrkontroll.

Det är i den saken inget att hymla med att min i eget tycke annars milda framtoning också den kan fallera och fjärrkontrollen bankas hårt i bordet.

Den rudimentära åtgärden har emellertid aldrig frambringat någon bild från skid-VM i Trondheim på TV:n.

Torparhustrun använder sig av mer klartänkta  mått och steg och byter batterier i fjärrkontrollen. Det kunde man ge sig den på att det skulle fungera. Simsalabim. Och skid-VM är räddat.

Det är bara att bita i det sura äpplet inför torparhustruns triumferande min.

Jag googlar, jodå, så pass är jag insatt i Datakunskap 2.0, efter förekommande symptom på gubbvirus. Här är några varningsklockor att ha koll på:

• Du har Facebook och förstår inte grejen med TikTok.
• Du använder ordet ungdomar om ungdomar.
• Du tycker det är för hög musik på gymmet och ber personalen sänka ljudet.
• Du undrar över Melodifestivalen – ”Varför är inte Ann-Louise Hansson med?”.
• Du tar varje tillfälle i akt att prata om dina åkommor – ”Ja, du vet, jag har ju min krånglande menisk”.
• Du gestikulerar bakom ratten över bilister som inte blinkar när dom kör bil.
• Du poängterar din ståndpunkt med versaler när du skriver insändare i lokaltidningen.

Till min förskräckelse inser jag att näst intill samtliga ovanstående symptom stämmer in på min egen person. Där ser man vad lite man vet om sig själv.

Det jag vet är i alla fall att man aldrig är äldre än man känner sig.

Jag kan därvidlag ibland känna mig lika förnöjd som den danske drengen i TV-programmet ”Hundra procent bonde”. Vad jag kan komma ihåg hände det senast en aprildag 2019.

Detta efter att jag på egen hand lyckats byta sågkedja på motorsågen.

Det var bara ett fel, jag satte sågkedjan och därmed också sågtänderna åt fel håll.

Det ger dessvärre samma dåliga verkan som att äta knäckebröd som tandlös.

Det visar å sin sida på betydelsen av att alltid ha en handbok till hands.