Charmen med skärmen

Barn av vår tid är slavar under skärmar.

Det var vi inte under mina barndomsår.

Vi hölls med hyss likt Emil i Lönneberga.

Vi fångade en humla i en tändsticksask och låtsades att det var en rakapparat. Det var en skojig lek på den tiden. Utom möjligen för den instängda och harmset brummande humlan.

Till försvar ska sägas och för att undvika demonstrerande djurrättsaktivister på gårdstunet vid torpet att pollineraren ifråga släpptes fri att flyga när vi var färdigrakade.

Dessutom var rakningen ingen lång historia. Detta då ingen av oss hade ens en antydan till existerande skäggväxt i våra solfräkniga barnansikten.

Vårt intresse vändes istället raskt mot ett annat håll. En upptäckt nyckelpiga.

Att hitta en nyckelpiga betyder lycka. Men det vete tusan om det stämmer. Jag råkade tvärtom ut för en olycka i samband med räknandet av antalet svarta prickar på nyckelpigan och blev stungen på vänster fots vrist av en anfallande och stridslysten geting.

Den sveda och smärta jag tillfogats behandlades framgångsrikt med homeopati. I det här fallet mors hemkokta hallonsaft och nybakade kanelbullar.

Den enda skärm vi hade hemma var en Luxor 21-tummare. Den visade svartvita bilder, oftast testbilden såvida det inte var sändningsuppehåll. Vilket det vanligtvis var på vardagar.

Televisionen var hur som haver något nytt och trollbindande på 1960-talet. Tidigare hade vi fått nöja oss med att läsa länstidningen Folket samt lyssna på kökets transistorradio där den hurtfriske programledaren Sigge Fürst väckte oss på lördagsmorgnarna med signaturen till Frukostklubben.

Det var i och för sig inget större fel på vare sig Folket eller Frukostklubben, men det var inte direkt Bröderna Cartwright som vi nu kunde se rida rakt in i TV-rutan på lördagskvällarna.

Det var så kallad lägerelds-TV långt innan lägerelds-TV ens myntats som begrepp och en västernserie som varje lördagsafton samlade svenskarna framför TV-rutan för att se pappa Ben, Adam, Hoss och Little Joe, förstås, stega in på en westernsaloon och slå ett gäng laglösa cowboys på käften.

Det var grejer det. Till skillnad från den konkurrerande  domstolsserien Perry Mason. Lika dötrist att titta på som Ingmar Bergmans imposanta epos Det sjunde inseglet där Döden dyker upp och spelar ett parti schack mot en riddare.

Herrejösses, vilket trams. Man blir alldeles matt. Schackmatt.

Tyvärr missade jag en gång ett avsnitt av Cartwrights. Detta  på grund av olyckliga omständigheter, vill jag påstå.

Min magister i matte tröttnade nämligen vid ett tillfälle på min mångordiga språkliga begåvning i klassrummet, körde mig resolut på dörren och gav mig som ytterligare lök på laxen en anmärkning i anmärkningsboken.

Händelsen ifråga rapporterades på sedvanligt vis till målsman, far och mor, varvid en lämplig tillrättavisning ansågs vara att jag inte fick se det kommande avsnittet av Bröderna Cartwright.

Bättre blev det inte av att se mina två yngre bröders skadeglada miner över sin storebrors oblida öde. Tämligen illojalt, om ni frågar mig.

Det ska dock tillstås att mina bröder blivit bättre med åren. Båda två. Deras nuvarande och mest märkbara handikapp är väl i så fall ett överdrivet intresse för golf.

Det är för min egen del en aktivitet lika futil som att hoppa längd utan måttband.

Man ser bäst i Luxor, löd en reklamslogan när TV blev en oumbärlig möbel i folkhemmen under senare hälften av förra seklet.

Det påståendet vill jag nog hävda saknade täckning. Det var nämligen inte precis störningsfritt när vi satt framför vår införskaffade Luxor-apparat i mahogny och såg etiopiern Abebe Bikila springa barfota på Roms stenhårda gator och vinna OS-guld i maraton på 2.15.16.

Det var i alla fall vad speakerrösten Sven ”Plex” Petersson sa att vi såg.

Tevetekniken var i sin linda och OS-sändningarna från den eviga staden 1960 bestod huvudsakligen av ett kvällssammandrag av brus och flimmer eller totala avbrott.

Till saken hör att Abebe Bikila varit reserv och blivit sent inkallad till maratonloppet.

Dessvärre hade spelens skosponsor Adidas så nära inpå starten inte längre några passande löparskor att dela ut.

Det var nu inget som störde det etiopiska naturbarnet som istället alltså valde att springa barfota.

Den uppenbara fördelen med avsaknaden av fotbeklädnad kan vara att man klarar sig från skoskav, en tröst som även kan ses som plåster på såren för att den blivande OS-guldmedaljören gick miste om Adidas-skorna.

Bikilas bragd fick även till följd att vi ungar hemmavid dagen efter beslutade om en maratonbana på dryga 400 meter runt kvarteret.

Vi var för dagen alla Bikila och barfotalöpare. Kvar vid starten låg en hög med barnsandaler.

Jag hängde bra med i loppet men tröttnade vid passerandet av Birgers konditori där jag istället hoppade in och handlade varma rostade jordnötter för en 25-öring.

Där dog min satsning på att bli en Abebe Bikila. Möjligen en felprioritering. Visst, Birgers varma rostade jordnötter var för stunden svåra att motstå men ett framtida OS-guld hade kanske i längden varit av större värde.

Vad jag uppfattat av samhällsdebatten anno 2026 finns det förslag på att barns skärmtid ska begränsas. Tydligen är barn, men också vuxna, gubevars, till den milda grad så fångade av charmen med skärmen och digitala plattformars alla tusentals spel att deras fysiska aktivitet är lägre än en hasselmus som gått i djup dvala under vintermånaderna.

Nej, det gick inte att spela spel på vår Luxor. Den fungerade emellertid, utöver dom fåtal TV-program som utsändes, som prydnadsmöbel i vardagsrummet och en passande plats att placera en krukväxt på. Det kan hemma hos oss ha varit en kaktus med reservation för att jag aldrig varit någon botaniker.

Dock är jag väl bekant med brännässlor. Detta på gott, i form av nässelsoppa, och ont, i form av hastigt påkommen sveda.

Den spelförströelse vi hade tillgång till i min barndom var brädspelet couronne, ibland benämnt fattigmansbiljard, eller också plockade vi fram Öbergs kortlek för ett parti Svälta räv. Det senare är ett turbaserat kortspel som saknar strategiska moment vilket är tur för mig som har samma taktiska hjärna som en manet.

Det kan för all del vara en missvisande liknelse enär maneter tycks helt sakna hjärna. Det gör trots allt inte jag. Det har jag papper på. Eller rättare sagt en röntgenbild på.

Där såg man ingenting, konstaterade förvisso doktorn. Ett väntat besked, menade mina allra hjärtligaste vänner.