Jag har inga problem med att få ihop livspusslet.
”Det är inte så konstigt. Du har ju bara en pusselbit”, opponerar sig torparhustrun med tusen järn i elden, enligt egen utsago.
Det kan hon för all del ha rätt i, måste jag motvilligt medge, enär min verksamhet här på jorden huvudsakligen bestått i att göra ingenting.
Det behöver nu nödvändigtvis inte vara alltigenom fördärvligt.
Jag hörde i teve en professor i praktisk filosofi slå fast att lyckligast är människor med låga eller små ambitioner. Eller inga ambitioner alls.
Det är kloka ord att ta på allvar och dumt att bortse från, anser jag.
Jag kan berätta om en egen erfarenhet som styrker riktigheten i filosofiprofessorns visdomsord. Jag hade nämligen vid ett tillfälle ambitionen att gå ned i vikt. Det var ingen lycklig tid, kan jag säga.
Det är förmodligen få som blir särskilt lyckliga av att tvingas avstå en Napoleonbakelse till fikat. I alla fall inte jag. Det är säkerligen inte heller en självförsakelse som lyckliggör landets sockerbagare. Det tydliggör att det är överskattat att ha ambitioner, kan jag tycka.
Jag är medveten om att det inte är någonting att skryta över att ingenting ha åstadkommit här i livet. Lättja har också det sitt pris.
Jag inser därvidlag att det ska mycket till om pärleportens portvakt Sankte Per ska godkänna mitt innehållslösa cv och låta mig komma in i de lycksaligas lyckoland som tillhörande kvotgruppen lättsinniga.
Det lär väl heller inte räknas mig till godo på domedagen att jag kan de tio budorden. Ja, kanske inte alla tio, exakt, men åtminstone det tredje budordet:
”Tänk på att hålla vilodagen helig”.
Jag har alla rätt på kemiprovet. Det är jag ensam om i klassen.
Där ser man nyttan av en hjälpande fusklapp i pennskrinet.
Min luttrade kemilärare anar fullt förståeligt ugglor i mossen.
Jag har dessförinnan på lektionerna i högstadiet visat mig lika desorienterad på kemiska formler och principer som Sveriges entledigade nationelle säkerhetsrådgivare på nationell säkerhet.
Den stora skillnaden är att mina försummade kunskaper i kemi knappast utgör en fara för vare sig Sveriges eller någon annans säkerhet medan säkerhetsrådgivarens försummelse med hemliga handlingar får ses som rena bingovinsten till främmande makt, antar jag.
Den sluge kemiläraren kallar fram mig till svarta tavlan för att inför den skadeglada klassen utveckla mina felfria svar på provfrågorna.
Det går sisådär. Eller för att vara ärligt står jag i princip mållös.
Den enda formel jag för stunden kan påminna mig är H2O – vatten.
Det räcker inte för att övertyga den ironiskt småleende kemiläraren och den fnissande klassen om att jag skulle kunna vara en framtida manlig arvtagare till den dubbla nobelpristagaren i kemi, Marie Curie.
Min imponerande 5:a i betyg på kemiprovet går i all hast upp i atomer och ändras istället till en inte fullt lika imponerande skriftlig anmärkning, därtill att uppvisas för och undertecknas av målsman.
Där ser man även vådan av en hjälpande fusklapp i pennskrinet.
Vi stannar kvar i ämnet och då menar jag inte kemi utan fusk.
Jag vill på inget vis ursäkta eller bortförklara mitt eget tillkortakommande i den mångskiftande fuskarbranschen.
Nej, det har varit ett sår. Låt var att såret inte varade längre än till kemilektionens slut och den efterföljande 10-minutersrasten.
Nåväl, det fuskas, bluffas och luras i stort som smått. Och överallt.
Jag läser om Järnaglass som gått vilse i kvackardjungeln och där företaget knappt själv vet, än mindre kunderna, om deras glass verkligen tillverkas i sörmländska Järna eller annorstädes i världen.
Helgonglorian på oss vuxna i rummet får därtill sägas halka ordentligt på sniskan när vi skamlöst blåser barnen och med oärliga medel tillskansar oss en attraktiv tomt i familjespelet Monopol.
Vi hoppar därmed fram till norsk backhoppning. Den skidsport som av belackare beskrivs som en lika perifer företeelse som Norge självt.
Backhoppning har uppskattningsvis lika många, eller få, utövare som den finländska färdigheten kärringkånk, där manliga deltagare springer runt bärande på en, får vi hoppas, lätthanterlig kvinna.
Det anordnas rent utav VM i kärringkånk varvid förstapriset utgörs av den kvinnliga deltagarens, det vill säga barlastens, vikt i öl.
Huruvida det förekommer dopingkontroller eller inte vid nämnda världsmästerskap har inte kommunicerats av den finska arrangören.
Hur som haver har det kommit i offentlighetens ljus att norska backhoppningslandslaget anlitar sömmerskor vars arbetsuppgift är att tråckla ihop för den vådliga luftfärden optimala hoppdräkter.
Det var annat på Sven Selångers tid på 1930-talet. Han hoppade backhoppning i hemstickad ylletröja och keps. Det gick bra det också. Och utan anlitade sömmerskor och aerodynamisk hoppdräkt.
Nu har syjuntan inom norsk backhoppning synats i sömmarna och befunnits på ett otillåtet sätt ha manipulerat med hoppdräkterna.
Vi får se var det hela landar. Det är nog ingen överdrift att påstå att norsk backhoppning istället för en 90-metersbacke att susa nedför har en sjujäkla uppförsbacke att kravla sig uppför, om man säger så.
För övrigt var den svenske backhopparprofilen Sven Selånger kristnad till Sven Eriksson men bytte senare i livet namn till Selånger efter hemorten. Han tyckte visst Eriksson var för vanligt och oglamoröst.
Det kan man kanske hålla med honom om. Det är inte alla som likt undertecknad från födseln förärats ett kungligt namn som König.
Detta faktum har dock inte gjort mig till backhoppare. Tack och lov.
Därtill känner jag ingen sömmerska som skulle tänkas kunna sy ihop en konkurrenskraftig tävlingsdräkt till min spolformade kropp.
Det här med namn får mig att tänka på en gammal historia.
Gumman Agda låg på sitt yttersta i fattigstugan.
Det föranledde Krant å socknens fattigvårdsnämnds vägnar att hasta iväg till sjukbädden förr att ta ett sista farväl.
Han knackade på stugdörren men gumman orkade inte stiga upp och öppna varvid Krantz gjorde sin stämma hörd genom dörren:
”Goddag, Agda. Det är Krantz från fattigvårdsnämnden.”
Svaret från sjukbädden i rummet lät inte vänta på sig:
”Ställ den i farstun. Jag är inte död än.”
Nu till en annan historia. Och mindre lustig. I alla fall för mig.
Torparhustrun vinner på någon form av tävling 20 biobiljetter.
Biljetterna gäller för en separat visning på Biostaden i Nyköping och av omtalade ”A Complete Unknown”. En film om en ung Bob Dylan.
Dessutom ingår i vinsten valfri läsk och popcorn till 20 personer.
Lätt euforisk över sin tur börjar torparhustrun genast anteckna namn på vänner och bekanta och fan och hans mostrar som kan tänkas vara intresserade av att låta sig bjudas på den aktuella föreställningen. Det är tack vare torparhustruns vittomfattande kontaktnät snart gjort.
Jag får ta del av listan och konstaterar att mitt namn är placerat på 21:a plats!
Det kan komma återbud, är torparhustruns tröstande ord.
Det gör det självklart inte, tröstar. Inte heller kommer något återbud.
Däremot får jag förmånen att skjutsa torparhustrun till Biostaden och även hämta henne efter föreställningen. Eller får är kanske fel sagt. Det är snarare en ordergivning. Som om jag vore en malaj med värnpliktstjänstgöring som bilburen ordonnans vid Försvarsstaben.
Nåväl, jag är inte bitter. Jag är inget fan av den surmulne Bob Dylan.
Det grämer mig mer att ha snuvats på läsken och popcornen.
6 svar
Tack Leif för en bra start på fredagen.
Tack själv för att du läser, Jerry.
En oerhört stark avslutning av torparhustruns vinst.
Kåsören håller en mäktigt hög lägstanivå i hela kåseriet denna gång. Vilket renderar i full pott 10 av 10 poäng. Vinst för kåsören blir en papp mugg med te vid parkbänken utanför apoteket☕️. När kommunen orkar ställa ut parkbänkarna.
Tack för 10:an, Lundell. Det blir bra med en pappmugg te eftersom jag håller på och avvänjer mig från Red Bull. Det är ingen riktig vår förrän parkbänkarna utanför apoteket är utsatta. Det var bättre på Christer Sjöbergs tid på kommunförrådet. Han förstod vikten av att få ut parkbänkarna till gagna för gubbarna Lundell och König.
Som vanligt ett roligt kåseri – jag kan instämma i 10 av 10. Jag funderar på det du skrev i början om att gå ner i vikt. Jag känner ju inte dej så nära, men tanken på att du har varit så pass kraftig att du skulle behöva gå ner i vikt känns helt galet. För mig har du alltid varit den smale personen. Om du skulle ha gått ner i vikt så skulle det ju inte bli så mycket kvar av dej.
Ha, ha, ja du, Bengt. Vikten av att gå ned i vikt kanske trots allt inte är så viktig för mig, även om jag kan tycka det själv. NU är det heller inte så lätt att få några kilon att försvinna i dessa semmeltider.