Jorå, jag har en Doro

Jag slår en strike. Bowlingens svåraste slag.

Bowling måste vara världens lättaste sport.

Det finns i alla fall ingen annan sport där jag kan lyckas med det svåraste momentet.

Det skulle i så fall vara i varpa. Varpa är den gotländska varianten av kulspelet boule.

Du ska i båda dessa sporter kasta iväg ett föremål, en platt sten mot en liten pinne i varpa och ett större klot mot ett mindre klot i boule.

Det kan i bägge fallen tyckas vara bortkastad tid men populära förströelser hos främst arbetsbefriade och daglediga individer.

Det som bör vara  till min fördel inom den typen av sysselsättning är min naturliga fallenhet för att slänga saker. Den förmågan är dessvärre föga uppskattad av torparhustrun enär en gisten pinnstol, som stått ute i väder och vind sedan stormen Gudrun, råkar åka med i släpvagnslasset till soptippen, eller som det i vår tid heter på språklig städad svenska, återvinningscentral.

Högljutt hävdas det då plötsligt från högre ort i torpstugan att den utrangerade, och nu kastade pinnstolen, är en klassiker och designad av en berömd svensk formgivare och, eller möjligen därför, dessutom att betrakta som en släktklenod. Det senare tror jag vad jag vill om. För vem skulle år efter år i vått som torrt låta Carl Malmsten stå övergiven i ett hörn på tomten endast i sällskap av uppväxande sly och en armé av frammarscherande stackmyror? Släktklenod! Nänä!

Varpa och boule är för övrigt med i Riksidrottsförbundet, RF. Det är å andra sidan snart nog allt som kräver någon form av kroppslig rörelseförändring.

Det lär knappast dröja innan landets alla bär- och svampplockare väljs in i RF under organisationsnamnet Sveriges skogsströvarförbund.

Jo, på tal om svåra moment inom sportens värld. En strike är en sak. Vem som helst kan ha bonntur. En gång vann jag 30 kronor på Triss.

Men. Vad tror ni är oddsen för att jag till exempel skulle klara av att utföra en kvadrupel axel i konståkning eller en bicykleta, även kallad cykelspark, inom fotbollen? Där ska nog mer till än vanlig bonntur.

Jag har av överlevnadsskäl och för att dra till med den senaste politiska metaforen en röd linje inför all form av akrobatkonster som kräver att man släpper kontakten med marken.

Jag kan dock tänka mig ett skutt över ett mindre dike vid åsynen av kantareller på andra sidan diket. Emellertid hittar jag sällan eller aldrig några kantareller.

Det är sannolikt för att inte säga med visshet så att jag vid ett eventuellt försök till en kvadrupel axel i konståkning skulle landa på ändalykten och behöva hjälp av en sjukvårdare från Röda Korset för omplåstring av den tidigare nämnda kroppsdelen. Vad avser bicykletas råder det knappast några tvivel om att jag aldrig ens skulle lyckas träffa bollen. Detta förmodligen till glädje för eventuell publik.

Jag drar mig vid närmare eftertanke till minnes att jag i pojklagsåldern i ungdomligt oförstånd testade att göra en bicykleta.

Det är dock läkt nu. Nyckelbenet som hoppade ur led vid nedslaget

Däremot har jag aldrig provat på en kvadrupel axel i konståkning.

Jag vill trots allt inte belasta den ansträngda sjukvården i onödan.

Nej, det är för min del utmanande nog med stavgång. Det kan för all del  hända att även praktiserande stavgångare tvingas till, om än ofrivilligt, akrobatiska nummer i den högre skolan vid snubblande på en uppstickande trädrot på motionsslingan eller halkande på ett slarvigt kastat bananskal. Det senare har jag faktiskt råkat ut för själv. Det var så jag hamnade i skribentskrået, genom att halka in i yrket på ett bananskal. Ut ur yrket åkte jag däremot med en spark i baken.

Bilskolorna lär ut hur vi ska fickparkera. Det vore till större nytta, kan jag tycka, om vi fick lära oss hantera svärmen av parkeringsappar.

Det finns mångfalt fler parkeringsappar i Sverige än det finns elbilar i Arjeplog. Det kanske i och för sig inte säger så mycket enär det enligt den senaste statistiken inte finns en enda ynka elbil i hela Arjeplog.

Däremot finns det i nämnda norrbottenkommun, om än inte statistiskt säkerställt, ett oräkneligt antal av ett hittills oöverträffat klimatsmart transportmedel, sparkstöttingen. Därvidlag vågar jag påstå att det i elbilstäta Stockholms län är betydligt färre som nyttjar den miljövänliga sparkstöttingen, vilket troligtvis kan förklaras av att sparkstöttingen trots allt har sin begränsningar, särskilt på barmark.

Det lär i vårt avlånga land existera ett 20-tal parkeringsappar, alla med sina egna tekniker. Det gör det lika krångligt att parkera bilen som att fylla i en bygglovsansökan. Därtill är byggnadsnämndernas handläggningstider oftast lika långa som elefantens dräktighetstid.

Du ska ladda ned rätt parkeringsapp, starta appen, knappa in den zonkod som står på skylten, välja parkeringstid, knappa in registreringsnummer, bekräfta registreringsnumret och bekräfta betalning. Till slut blir man så yrslig av allt knappande och bekräftande att man tror sig drabbad av ett akut blodtrycksfall.

Jag glömde förresten det viktigaste. Du kan inte ladda ned en parkeringsapp eller någon app överhuvudtaget utan en smartphone.

Jag har ingen smartphone men väl en Doro med kontantkort. Det är en mobiltelefon och inte så mycket mer avancerad än barnaårens telefonlösning med två tomburkar sammankopplade med sytråd.

Nu har jag hur som helst inte mycket glädje av Doron. Det har ringt en gång. Det var en trevlig kille från Telia som ville sälja något. När han fick höra att jag hade en Doro fick han dock bråttom att lägga på och har inte hörts av sedan dess. Doro och kontantkort är tydligen i våra dagar lika förlegat som en Facit skrivmaskin med raderband.

Det finns folk, inte alltför sällan hårt drabbade av den tekniktsunami som sköljer över världen, som, vad jag hör, ser parkeringsappar som det bästa som hänt sedan hjulet uppfanns för cirka 5 500 år sedan.

Personligen är jag inte lika säker på den saken. Jag tycker istället vi ska lära av Indiens parkeringssystem: 1. Stanna bilen. 2. Gå därifrån.