Snärtigt stenkast

Jag klickar mig in på bostadssajten Hemnet.

Där visas åtråvärda fastigheter till salu, särskilt i lantliga miljöer eller med renoveringsbehov, eller både och.

Detta specifikt för solventa människor med beviljad bankgaranti.

Vi andra får drömma. Det möter inga ekonomiska hinder.

”Man får vara om sig och kring sig, om man ska  få något i sig och på sig”, trallade Thore Skogman glatt i sin skivdebut på 1950-talet.

Det är en tänkvärd livsfilosofi, och värd att ha i tankarna.

Vem vet vad som händer i morgon, eller dagar som följer.

Torparhustrun kan oannonserat få för sig att visa mig på dörren fortare än det växer sly runtomkring stugknutarna.

Då gäller det att ha koll på bostadsmarknaden. Eller kanske snarare på ungkarlshärbärgena. Det senare är nog mer i min priskategori och kräver vad jag känner till heller ingen lånegaranti från banken.

Mitt sparkapital är därtill bundet i en blygsam aktiepost samt i en  kinesisk taklampa en gång i tiden inköpt på Antikmässan i Älvsjö.

Den antikviteten såg jag som en räntabel investering på ålderns höst. Dithän är jag nu kommen, ålderns höst, trots att det är spirande vår.

Jag rumlar svärande runt i bråten i ett av torpets uthus i jakten på den kinesiska rariteten i hopp om att den ska kunna avyttras på auktionshuset Bukowskis. Och då givetvis med tillbörlig förtjänst.

Bukowskis är en exklusivare variant av Blocket, kan man säga. Du kan på den förra sajten hitta en gräddsnipa i silver och på den senare en begagnad och något defekt lövblås att hämta utanför Hässleholm.

Bestört tvingas jag inse att mössen sett till att den antika taklampans potentiella värdestegring omvandlats till en påtaglig värdeminskning. Det är som ni förstår dålig efterfrågan på mössangripna lampskärmar.

Dystert drar jag mig till minnes auktionshandlarens förbindliga ord vid lampans inköp på Antikmässan: ”Den fick du till ett bra pris”.

Det kan så vara. Det blev ändå dyra pengar när jag glad i hågen kom ut på mässparkeringen i Älvsjö och möttes av en parkeringsbot. Suck.

Det säkraste sättet att hålla torparhustrun på gott humör och behålla min drängplats vid torpets matbord är att införskaffa en så kallad röjsåg och ge sig i kast med den växtlighet som tränger sig på likt en pratglad telefonförsäljare från Postkodlotteriet. Men hur skulle det se ut.

Jag vet ju knappt vad som är upp och ned på en röjsåg.

Det kan du alltid fråga vid köptillfället, föreslår tjänstvilligt en bekant.

Jovisst, det vore ju att framställa mig själv som lika glest möblerad i hjärnkontoret som den som googlar efter upplysningen om huruvida pingviner har knän.

Som om det nu skulle spela någon som helst roll.

Den som besöker Hemnet bör för den allra bästa upplevelsen ha kunskaper i mäklarsvenska. Det är ett språk som inte i onödan belastas av krassa realiteter.

Desto mer av kreativ fantasifullhet.

Hur lång är exempelvis den i bostadsannonser ofta angivna sträckan ett ”stenkast”? Den kan man fundera på om man är rik på tid. Och just i det avseendet får jag betraktas som en tämligen förmögen man.

Vad jag lyckats leta fram är det inofficiella världsrekordet i ett ”stenkast” hela 943 meter och i ett fall angivet av en dansk bostadssajt. Det indikerar onekligen en imponerande snärt i den aktuella danske fastighetsmäklarens kastarm.

Huruvida svenska fastighetsmäklare i det hänseendet kan konkurrera med sin danske kollega har jag tyvärr inte hittat några tillförlitliga uppgifter om. Jag kan emellertid låta meddela att jag aldrig, vare sig på en dansk eller svensk bostadssajt, sett en fastighet saluföras med en bild på bostadens robusta VVS-system, vilket möjligen vore mer motiverat än upplysningen ett ”stenkast” från en sjö som av boende i trakten mer uppfattas som en grund dypöl.

Det här med stenkastning kan ha flera aspekter. Jag har faktiskt själv kastat mycket sten i mina dagar. Då mestadels sittande i glashus.

Det är inte att rekommendera. Man skär sig så lätt på skärvorna.

Bortsett från detta stod jag sent en lördagskväll på 1970-talet och kastade smågrus på ett fönster på andra våningen vid ett kvinnligt studentboende i stadsdelen Gottfridsberg i Linköping. Det var när jag gjorde rekryten på infanteriförbandet I4 i den östgötska stiftsstaden.

Det hade jag inget för. Stenkastandet. Föremålet för min uppvaktning gav sig inte till känna. Detta trots att jag var stiligt uppklädd i reglementsenlig permissionsuniform inklusive snitsig båtmössa.

Den unga damen ifråga siktade kanske högre upp i den militära hierarkin. Jag var trots allt bara handräckningsvärnpliktig i Sveriges försvarsmakt. Eller kort och gott malaj.

Den har förresten knän. Pingvinen. Så nu vet ni det också.