Ostkusten inte solkusten

Jag bromsar in cykeln vid en mindre skylt.

Den har överskriften ”Artrik vägkant”.

Det jag ser är en slokande maskros.

Därtill en cigarettfimp i dikeskanten.

Thats it. Jag ska vara tydlig med att vad jag känner till har jag inget släktskap med Carl von Linné utan är måttligt insatt i växt- och insektsliv och arter som darrgräs och bastardsvärmare.

Grönska är för mig ogräs och flygfän flugor.

Dock misstänker jag att fimpen ifråga är kastad av någon tillhörande arten Homo sapiens. Den art som är nära släkt med schimpansen.

Den, apan, alltså, delar 99 procent av sitt dna med oss moderna människor. Emellertid ser du sällan en schimpans slänga en fimp i naturen.

Där skiljer det sig nämnda primater emellan.

Vi är duktiga på meddelanden till allmänheten i Sverige.

Viktiga eller mindre viktiga meddelanden är givetvis upp till mottagaren att bedöma.

Häromsistens såg jag till exempel en text som förkunnade: ”Varning för utskjutande bakdel”.

Den fantasifulle kan kanske tro att det var ett budskap tryckt på t-shirten på en kurvig kvinna.

Nej, nej, här handlade det om andra kurvor, kan man säga. Det var en dekal klistrad baktill på en snävt svängande stadsbuss i Södertälje.

Det får heller inte vara ett för diffust anslag.

Ponera att en undulat fått pippi och flugit sin kos från den ombonade tillvaron i sin fågelbur.

Det häftas då upp en lapp och en efterlysning hos den lokala Ica-handlarn: ”Vem har sett Olle?”. Vilken Olle framgår inte alltid. Inte heller  att det handlar om en frihetstörstande undulat.

Den informationen kan vara bra att ha. Burfåglar på flykt är trots allt inget för Missing People.

Min barndomsstad är Oxelösund.

Det har aldrig berett mig bekymmer.

Det står ju inte skrivet i pannan att jag är en son av kuststaden. Det märks ändå, menar självutnämnda rolighetsministrar i min närhet.

Det är samma rolighetsministrar som glatt hävdar att Oxelösund är tråkigare än en tisdag.

Dumheter. Det är inget fel på tisdagar.

Hur som haver finns hågkomsterna från mina barndomskvarter kvar likt ärret efter en blindtarmsoperation. Det är vad jag fått mig berättat. Själv har jag det ifrågavarande bihanget i behåll. Än så länge. Däremot har jag inte längre alla tänder i behåll. Två av mina tänder är extraherade. Det är en finare tandvårdsterm för utdragna tänder.

Det gör dock ingen skillnad i tillvägagångssätt.

”Dom klarar du dig utan”, sa tandläkaren utan omsvep innan hon rotade fram ett för ändamålet lämpligt verktyg. ”Är du rädd?”, frågade hon frankt den bleknosige och gapande patienten.

Det är nu inte det bästa läget för en lättsam konversation, omkullstjälpt i en tandläkarstol, en skavande salivsug hängande i mungipan och spänd som en sträng på en stålsträngad gitarr direkt vid åsynen av den preparerade bedövningssprutan.

Jag lyckades ändå sluddra fram ett, ”Nej då”.

Det var en sanning med modifikation eftersom jag höll så hårt i tandläkarstolens armstöd att hade den kraften kunnat överföras till bänkpress i gymmet hade jag lyft 150 kilo! Allra minst!

Vanligtvis klarar jag 45 kilo. Som mest.

Nåväl, ingreppet avlöpte som väl är väl och  summan av kardemumman är att jag numera har två hål i käkbenet. Det är emellertid att föredra eftersom jag hädanefter slipper oroa mig för framtida hål i dom nu bortbända tänderna.

Därtill är det två tänder mindre att borsta.

Detta faktum räknar jag med kommer att innebära en viss ekonomisk lättnad i min och torparhustruns påvra pensionärstillvaro i torpet.

Tandkrämstuben kommer ju att räcka längre.

Jag minns Oxelösund med sol i sinnet.

Det är att likna vid mammas köttbullar.

Då avser jag inte Mamma Scans köttbullar, som enligt Scans egen konsumentpropaganda, ”har rullats med omsorg i Skara sedan 1970”.

Jag är inte helt övertygad om att Mamma Scan smörsteker handrullade köttbullar i gjutjärnspanna, vilket propagandan lite antyder.

Det gjorde emellertid min mor, och tvivelsutan fler mammor än henne: stekte köttbullar så att matoset låg som en Lützendimma i köksregionerna. Köksfläkt var då lika okänt som kebab.

Min kära mors tillagade köttbullar är ett matminne som slår allt vad hopen TV-kockar i vår tid än kan bjuda på i form av ungersk gulasch, spansk paella eller kinesisk pekinganka. Eller som en del hävdar att det heter, Beijinganka.

Den saken är möjligen att se som en smaksak.

Säga vad man vill om Oxelösund, vilket om inte annat utsocknes gärna gör, men inom kuststadens turistdivision vilar inga ledsna miner.

Där sjungs gladeligt kommunens lov med en slogan om den egna staden som ostkustens pärla. Här kan man ana en aning teatral falsksång.

Oxelösund är inte Costa del Sol, som i och för sig inte ligger vid den svenska ostkusten utan vid den spanska solkusten, utan vad ”ostkustens pärla” kan erbjuda turister är en skylt vid det så kallade Läget med den optimistiska informationen: ” Här planeras för att bygga en restaurang. Därför ser det lite annorlunda ut i sommar”.

Här får man nog tolka ordet ”annorlunda” som en pregnantare synonym för folktomt, öde. Eller om det som avses är anhopningen av kanadagäss.

Den som lever får väl se, om informationsskylten blir ett permanent inslag vid Läget eller inte.

Det är skördetid i egenhushållens trädgårdar.

Den välskötta trädgården bär som bekant frukt och förvisso även vildvuxna trädgårdar.

Torpets fruktträd fullständigt dignar av äpplen.

Då ska ni veta att det jag vet om ympning är lika mycket som jag vet om odling. Ingenting.

Detta bortsett från det i stort sett värdelösa vetandet att fruktkännare på latin heter pomolog.

Den kunskapen lär jag aldrig få användning för.

Det skulle i så fall vara om jag helt apropå konverterar från bokläsare till korsordslösare.

Vem vet. Det har skett större väckelser än så.

Visst är det härligt med Herrens gåvor men   det överdådiga överflödet av äpplen ska även tillvaratas. Det går inte att äta äppelkaka varje dag.

Jag funderar på att satsa på storskalig tillverkning av äppelvin/cider här hemma på torpet.

Vad som behövs förutom en skottkärra med äpplen är askorbin- och citronsyra, socker samt  en 12-litershink att förvara mäsken i. Problemet kan vara att mäsken ska mogna i tre månader.

Det är lång tid att vänta. För den otålige.

Det finns heller ingen garanti för att slutprodukten blir drickbar utan måste hällas ut bakom vedboden. Däremot går hinken att återanvända.

Vin beskrivs ibland som en gudomlig dryck.

Den beskrivningen har sin källa i antikens Egypten. Det är samtidgt ett glasklart belägg för att dom gamla egyptierna aldrig utsattes för det turkiska vinet Beyaz eller det spanska Villafranca.

Det är viner som knappast ens i den torraste strupe skulle upplevas som gudomliga drycker.

Det vore i så fall i det närmaste att häda Gud.

Det kan understrykas att ovan vinklassikers popularitet i mångt och mycket hade sin förklaring i att varorna ifråga även var överkomliga för den med tunn plånbok och utan krav på bouqueten.

Det är ingen merit jag har med på mitt CV men jag har provat både Beyaz och Villafranca.

Det var i ungdomligt oförstånd, för den som rimligen förundras över mitt unga förstånd.

Provet gav inte fullt ut avsedd tillfredsställelse.

Jag kan än idag förnimma den omistliga smaken, en blandning av wellpapp och sur disktrasa.

Nu i visare ålder blir det till fredagsmyset i torpet alkoholfria alternativ. Eller kallt kranvatten.

Det sistnämnda alternativet är gott nog.

Åtminstone om du frågar torpets vovve.

Vill jag mot all förmodan bli yrslig reser jag mig istället hastigt från ryggläget i kökssoffan.

Det är förvånansvärt effektivt. Därtill billigare än sortimentet på Systembolagets hyllor.