Sommar- och fotbollsplaner

Jag kliver upp ur sängen och kvittrar glatt till omgivningen: ”Äntligen semester!”.

”Det gör väl ingen skillnad för dej”, replikerar med len röst den alltid så rara torparhustrun.

Det ska hon säga, vars huvudsakliga uppgift på sin egen kom-i-håg-lista brukar stanna vid att ladda batteriet till den självgående elgolfvagnen.

Det är knappast något som knäcker ryggen.

Golfentusiasterna måste dock fortfarande slå till bolluschlingen själva. I alla fall än så länge. Detta med alltför känt resultat: det myckna och tidsödslande bolletandet i halvhögt gräs. Därtill allt som oftast utan större framgång. Låt vara att det är min personliga bild av golf. Som beklagligtvis bygger på egen erfarenhet.

Det fanns en tid när jag själv trodde mig kunna utmana traktens golfveteraner. Eller åtminstone bjuda torparhustrun på en ordentlig golflektion.

Det gick sådär. I bådadera fallen. Oturligt nog.

Det hade säkert gått bättre om jag inte i frustration svingat min järnsjua ned i ett vattenhinder. Det fick sina konsekvenser, dels hittade jag aldrig klubban igen, dels väljer torparhustrun allt sedan dess mer balanserade spelpartners.

Det gör hon helt rätt i. Golf passar bevisligen mitt kynne dåligt. Jag blir som regel putt. Det är i sig ett begränsande handikapp.

Hur som helst verkar det ha gått torparhustrun spårlöst förbi hur jag i mitt anletes svett sliter bakom gräsklipparen i fruktlösa försök att utrota kvickroten och dessutom med spaden som dugande giljotin hänsynslöst avrättar fruktbara mördarsniglar. Det ges visserligen visst utrymme för kortare paus, då jag upplyses om att vovven måste ut och rastas. Och det genast.

Dock kan jag konsten att hålla tand för tunga.

Det är en ändamålsenlig diplomati som jag lärt mig av den blide seriefiguren Lilla Fridolf.

Därmed inte sagt att jag inte kan säga ifrån. Det hände senast när vovven skällde ut en fasantupp som spatserade runt i syrenbuskarna.

Det får vara nån jädra ordning på torpet.

Det finns ett dilemma som i någon mån begränsar möjliga semesterresmål. I vart fall för mig. Jag ingår i den rudimentära samlingen av flygskeptiker. Detta ska nu inte uppfattas som att jag anfäktas av flygskam. Snarare av rädsla.

Det kan i och för sig få mig att känna skam.

Jodå, jag vet att risken att planet störtar inte är större än chansen att Mälartågs tåg avgår enligt tidtabell. Eller avgår överhuvudtaget.

Det är inte sannolikt, inte heller osannolikt.

Därför tar jag mig helst fram på min cykel.

Det är en patinarostig damcykel av märket Speed. Det är troligtvis ironi från cykeltillverkaren ifråga. För den är verkligen inte speedig.

Tvärtom är Speeden tungtrampad som kopplingspedalen på en Grålle-traktor. Det krävs helt enkelt ben utöver det vanliga. Och då syftar jag inte på donnorna i tevesåpan Paradise Hotel.

Cykla borde för övrigt fler pröva. Det är det också fler som velat göra. Åtminstone av döma av sparkmärkena på Speedens cykellås.

Mina dubier mot att forslas runt i en plåtcylinder 10 000 meter över havet har sin bakgrund i en gruvsam flygresa till Bulgarien på 1970-talet. Den kunde börjat bättre.

Flygvärdinnorna  lyckades inte stänga kabindörren på ett önskvärt sätt. Glipan täcktes nödtorftigt över med silvertejp. Det var vid den dörren jag satt. Jag hade i den stunden önskat att jag suttit någon annanstans. Helst hemma i vardagsrumssoffan.

Bulgariska är inget språk jag är särdeles bekant med, än mindre det slaviska språkets svordomar. Det lät i alla fall som att flygvärdinnorna var fly förbaskade över den trilskande kabindörren eller om haken var att trasslet gjorde att deras välmanikyrerade naglar for synbart illa.

Jag vet vad jag var bekymrad över. Och det var definitivt inte flygvärdinnornas nagelmanikyr.

Jag var fullt upptagen med att försöka hitta styrka genom att leta efter orden till Fader Vår.

Det verkade jag inte ensam om bland medpassagerarna, till synes alltmer oroliga över flygets förträfflighet. För att inte säga trafiksäkerhet.

Vi kom så småningom upp i luften. Hur får ni fråga någon annan om. Mitt hundraprocentiga fokus låg på den provisoriskt tejpade kabindörren. Som remarkabelt nog höll för trycket.

Där ser man välsignelsen av att läsa Fader Vår.

Vi spände av oss säkerhetsbältena och ett bedrägligt lugn spred sig i kabinen. Det dröjde emellertid inte länge innan det tillstötte ytterligare besvärligheter. Och det var inte att försöka tränga sig fram till den långa kön till toaletten.

Det är en vanlig biverkan vid flygresor, luftfärdens urindrivande inverkan på passagerarna.

Planet föll handlöst när vi överraskades av en oannonserad luftgrop. Ett fritt fall på någon kilometer, enligt en av flygvärdinnorna efter att hon återigen lyckats bringa ordning på drinkvagnen.

Den halsbrytande luftgropen gjorde att vi kastades upp i kabintaket. Det var åtskilliga passagerare som kastade upp annat också. I därtill avsedda påsar. Uppkastningarna kan förstås även haft sin orsak i drinkvagnens sortiment.

Det är efter den pulshöjande flygresan till Bulgarien jag håller mig till färdmedel vars hela koncept bygger på uteslutande jordisk kontakt.

Det är tvärtom med torparhustrun. Hon känner sig lika hemma i en flygstol som på en caféstol i poetiskt sköna Paris. Min uppfattning i den frågan är att det går att hitta romantik, om det nu ska vara nödvändigt, på betydligt närmare håll.

Till exempel på Vallagrillen i sörmländska Valla.

Där går det att vänslas över en calzone och en 1,5-liters coca-cola zero. Fördelen är att ni slipper bläddra fram och tillbaka i en fransk parlör.

Personalen talar flytande sörmländska.

Trätorna i torpet har sitt epicentrum när det kommer till gemensamma semesteräventyr.

Mina noga genomtänkta sommarplaner är att bila runt vid sidan av Sörmlands allfarvägar och leta upp gamla igenvallade fotbollsplaner där jag i min krafts dagar sparkat folk på benen.

Det ser jag som kulturellt berikande utflykter.

Därom är vi dessvärre inte alls överens, jag och torparhustrun. Hon skrattar istället på gränsen till rått när jag någon gång för mina tidigare triumfer i fotbollens gärdsgårdsserier på tal.

Den underförstådda kritiken tar jag lätt på.

Jag beskrevs ändå i tonåren och på ortsbladets sportsidor som en ”påläggskalv”. I ortsbladet dagen efter var en rättelse införd. Den ”påläggskalv” som åsyftats i referatet var min yngre bror.

Därmed förvandlades jag från den ena dagen till den andra från påläggskalv till tidningsanka.

Nej, det går inte att lita på ortsbladet. Min bror är en fager figur, eller var åtminstone i sin ungdom, medan jag alltid haft öron som två uppslagna taxidörrar. Den skillnaden kan man begära att en sportreporter ska se. Eller hur?

Hur som haver har jag i skrivande stund inga besked att ge beträffande årets sommaraktiviteter. Läget är låst. Men det pågår förhandlingar.

Det hindrar inte att jag kan rekommendera ett besök vid Näsby Bollklubbs tidigare fotbollsarena som sedan länge vilar i frid blott en psalmvers från Bogsta kyrka. Lyss till fotbollshistoriens vingslag, betitta förfallet av vad som återstår av idrottsplatsens forna omklädningskabyss och se ut över en vacker och somrig maskrosfylld äng.

Det är i det närmast en sakral upplevelse.

Den döende idrottsplatsen i Näsby kan rentutav jämföras med med Cheopspyramiden.

Gravmonument som gravmonument.

Det var för övrigt på den ängen, som då var en sluttande fotbollsplan, jag vid ett möte med kampglada Näsby BK noterades som femmålsskytt i den gästande elvan från IFK Oxelösund.

Det är en prestation det pratas om än idag.

Tråkigt nog inte om min målaptit, utan om den omständigheten att jag även sumpade en straffspark som, istället för att som tänkt ta vägen in i nätmaskorna, hamnade framför en vindstrutförsedd farbror på moped som i samma stund  passerade på den intillgående dåvarande Riksettan.

Mopedisten klarade sig dessbättre helskinnad.

Det gjorde även den ifrågavarande läderbollen.

Det ansågs antagligen väsentligast. Det senare.